Laegesbeskrivning

Nu är det över, jag studsar fram på två helt nya, fina knän i stål och plast. Var på slutbesiktning i förra veckan hos en mycket belåten doktor. Vi beklagade båda att jag inte hade några fler knän han kunde sätta kniven i. Jag är så jävla tacksam! Jag kan dansa och gå i skogen utan att all min energi går åt till att hantera ondskan. Allt är helt enkelt så mycket vackrare, på alla sätt.



I skrivande stund var planen att jag skulle vara tillbaka på Santa Rita. Det är jag inte. Jag sitter i köket på min ö iklädd täckväst och flistofflor medan nordanvinden piskar ask och lind. I och för sig inte så dumt det heller, erkänns.

Jag hade för mig att jag skulle söka ett permanent visum för att underlätta mitt brasilianska liv. För att detta skulle gå smidigt och lätt pröjsade jag en jurist för att han skulle bereda alla dokument och annat som jag skulle behöva.

Dröm då om min förvåning när jag uppsökte den brasilianska ambassaden med min fullmatade portfölj och möttes av beskedet att ett sådant visum ska sökas på arbetsmarknadsministeriet i Brasilia. Som tur var gick jag fortfarande med kryckor, annars hade jag glidit ner i det svarta hål som öppnade sig under mina fötter. Min dyra adovokat hade "missat" denna lilla detalj.

Av detta följer att jag inte kan återvända förrän i januari. Jag har redan utnyttjat de 180 dagar per år jag som turist kan vistas i Brasilien. Hej och hå!

Jag börjar sakta men säkert återfå mina mentala gåvor efter några veckor på morfin. Hoppas de snabbar på så jag kan hitta på vad jag ska göra medan jag väntar.

Just så. I lust och vånda...

I en sal pa lasarettet

Ja, har ligger jag nu och kan inte sa mycket annat. Fick mitt nya vansterkna i onsdags, och har i princip sovit sedan dess. I eftermiddag blir jag troligen utskriven, och imorgon bar det av till mitt alskade Namdo. Om vadret haller vad det lovar kommer min rehabtid att bli alldeles, alldeles underbar.

Snabba byten av verkligheter. Santa Rita kanns mer som nagon slags drom just nu. Konstigt. Jag har traffat en del vanner och visat bilder. I samband med detta har jag begripit storleken pa min galenskap, men ocksa att mitt livstema annu en gang bevisats: Hon visste inte att det var omojligt. Darfor gjorde hon det.

Och: Dodar det inte sa hardar det...

Till alla mina foljare och lasare: Tack for tumhallningar och omtankar! Ar overtygad om att de har haft inflytande pa min process. Ha en riktigt harlig sommar!

På väg

Sitter på Rio de Janeiros internationella flygplats Galeao och får tiden att gå tills det är dags att gå ombord på planet som ska ta mig till Paris. Det är ganska kyligt på grund av all AC, styrigt på grund av den ständiga ombyggnaden och skrälligt på grund av ett taskigt höagtalarsystem här på avgångssidan.

Tacka vet jag rösten pa inrikes: Har man en gång hört den glömmer man den aldrig! Se där, ännu ett skäl att flyga till/från Rio de Janeiro!

Nu väntar dryga elva timmar i luften. Numera är det inte något större problem, men på den tiden jag rökte var det nästan outhärdligt, trots snus och åksjuketabletter.

Imorgon, torsdag, landar jag på Arlanda strax efter lunch. Första veckan ska jag bo hemma hos min mamma Lsa, på hotell Skogås. Sen blir det Nämdö för hela slanten, mer eller mindre sex veckor på raken. Jag längtar efter nästan allt just nu...

Lida pin

Nu är brölloppet avklarat, alla hitresta har återbördats, det är lugnt och fridfullt. Men det har varit några ganska hektiska dygn. For mig. Som endast varit gäst.
Mina kära fötter har också fått vad de tål. Nej, jag använde inte rosentofflorna, det var för kallt att gå i sandaler. Men jag fick låna ett par andra, lika eleganta och med lika hög klack. Resultat: Blodblåsor pa hälarna. Ska man vara fin får man lida pin. Eller pida lin, som min lillebror Per Putte Peppa Sputnik sa när vi var barn.

Bröllop i medelklassen är pompösa tillställningar, och det här var inget undantag. Det var dessutom ett extremt katolskt bröllop, som drog ut på tiden. Vi stod rätt upp och ned i nästan två timmar medan prästen och andra malde pa. Jag fattade nästan ingenting av vad som pågick, mer än att till slut så var de i alla fall gifta med varandra, Cilinha och Camilo.

Bruden var vacker, och brudgummen stilig, som ni kan se. Alla de kvinnliga gästerna var också tjusiga i blanka långklanningar, högklackat och intrikata håruppsättningar. Herrarna mer konforma i sina svarta högtidsuniformer. En och annan bjöd dock på en färgglad skjorta eller slips. Men, allt detta, vad ska det vara bra för? kan jag inte låta bli att tänka.

Festen hölls utomhus, poolside, på ett närbelaget gästgiveri. Det var skitkallt, och vi satt alla och huttrade med läppar som stötte i blått. Det kunde likaväl ha utspelat sig en försommarafton i Sverige. Förutom att det blev mörkt redan kl. 18.

Det blev dock inte så mycket festande för min del eftersom min lilla adoptivhund Mona försvunnit. Troligen hade hon givit sig av för att leta efter oss. Vi körde fram och tillbaka, fram och tillbaka i timmar och kallade, lockade, ropade, visslade på henne. Hon fanns ingenstans. Så småningom beslutade vi oss för att återvanda i dagsljus, och återvände till festen. Med hopp om att Mona ändå skulle dyka upp.

Festen klingade av, och det blev litet rörigt innan det blev klart med vem som skulle åka med vem, vilken bil som skulle följa efter vilken, och så vidare. I allt detta administrativa trassel ropar någon plötsligt "Jag ser Monas öron!" Och minsann, där kom hon haltande på vägen, stressad och rädd, men tillbaka. Och vi kunde lättade och ganska lyckliga sätta oss i bilarna och åka mot våra sängar.

Slutet gott, allting gott, eller hur? Men, tyvärr, Cilinha och Camilo: Er stora dag kommer jag alltid att komma ihåg som dagen när Mona forsvann...

Glad midsommar!

Jo, det känns pyrt. Att inte vara på Nämdö när det är midsommar. Jag kommer inte ens att vara på Santa Rita, eftersom jag påbörjat den långa färden mot Stockholm. På midsommarafton sitter jag i en luftkonditionerad buss pa väg till Brasilia och Cilinhas bröllop.


Igår hade jag en liten avskedsfest pa Flavios och Eleias pousada. Grillat, såklart, limonete och pilsner. Till efterrätt en kladdkaka, till allas förtjusning. Affärside: Karlssons Kladdkakebageri. Eller inte.

I dag vaknade jag smått anfrätt vid fem, skulle hämta mina kära murare i gryningen. De håller pa att fixa det sista nu innan jag åker. Till exempel kommer jag att kunna lämna tryggt eftersom alla dörrar nu är pa plats. Med lås.

Vi körde hit medan älvorna dansade. Jag planterade litet rosor, fixade och donade med allt utom att börja packa. Vid lunchtid satte jag mig i Bichonan på väg in till stan igen. Det fattas tio säckar cement. Efter ett par kilometer, i en uppförsbacke, lägger Bichonan bara av. Jag kan snabbt konstatera att alkon tagit slut. Tusan också. Jag börjar skriva ett sms - en torped - till Luiz, min nytillträdde direktör. Men mobilen har ingen täckning. Suck. Det är bara att sitta kvar och vänta och hoppas på att någon är på väg in till stan.

Jag har tur, bara ett par minuter senare stannar ett par välklädda herrar. De ler litet menande när de får syn på mina klackskor i vägdammet. De är bekanta till Flavio, och åker iväg för att meddela honom. När tystnaden och dammet lagt sig rasslar det till i löven, och en hel flock med små silkesapor flänger fram för att glo och tjattra på mig och Mona. Jag har fullt sjå med att iaktta den cirkus de erbjuder, jag hinner inte ens börja oroa mig innan Luiz kommer på sin motorcykel med räddningen.


Slutet gott, allting gott! Väl inne i stan går jag på vernissage. Ett slags barnhem ställer ut sina återbruksarbeten. Det mesta ganska förutsägbart, ormar i gammal deg, blommor pa tegelstenar, ja, ni vet. Men en del kul, som till exempel den här soffgruppen helt och hållet gjord av petflaskor.


Så köper jag min cement och sätter av för att tillbringa min sista natt på Santa Rita på ett bra tag. Hur ska jag klara av att inte vara här?

Långt borta, men ända nära

Ja, i dag är det en stor dag för somliga. Jag tänker kanske främst på min systerdotter Flora och min guddotter Elsa som båda fyller år. Jag firar de båda damerna med Guarana-läsk och kex tillsammans med hundarna på Santa Rita: Hurra! Hurra! Hurra!

Men det är väl också ofrånkomligt att tänka på att det äktenskap som ingås i Stockholm.

Tycker att Lena Andersson , en av mina absoluta favoritskribenter, formulerat en relevant och tänkvärd text kring spektaklet. Läs gärna hennes kolumn Total kärlek, publicerad i DN.

Tack Ann Jönsson som tipsade om texten!

Vintertider

Helt plötsligt är det vinter. Temperaturen sjunker till 15-16 grader nattetid. Och det blir svinkallt, jag lovar. Otänkbara saker som fleece-filt och långärmat blir med ens absoluta nödvändigheter. För att inte tala om pashmina-sjalarna! Men dagarna tillbringas fortfarande strumplöst och kortärmat. Jobbar jag på med min skottkärra och/eller machete kan det bli svettigt, rentav.

Jag måste tillstå att det är skönt med litet lägre temperaturer, framförallt så sover jag mycket bättre. Och mer. För vad ska man ta sig till om de kalla kvällarna? Den enda varma platsen är ju under rosenfiltarna.

De senaste dagarna har Santa Rita invaderats av traktens alla lösdrivande hundar. Vi har haft Grandona, Hassan, Pinguinho och Lobo på besök. Jo, det är jag som namngivit dem. Dagtid gör de inte många knop, de gräver en liten fördjupning i jorden och sträcker ut sig. Rör litet på huvudet om jag rör mig i riktning mot huset. Det kan ju trilla ut någon liten läckerbit, vem vet?

Jag vet ju dock bättre än att mata dem, sa jag låter bli. Men om jag finge råda skulle jag nog ta hand om dem allihop. Men vi är ju två, rentav fyra, om det här. Prinsessan och Mona är inte heller självklart förtjusta.

Jag har fått in några bra förslag på användningsområden för hönshuset. Det bästa hittills kommer från Lisa som föreslår att det borde gå bra att förvara en gummiklädd intendent där. Tack, Lisa!

I övrigt håller jag på med att stänga ned inför min förestående Sverige-resa, har dock litet svårt att föreställa mig en annan tillvaro än denna.

Och apropå denna tillvaro så deltog jag i det årliga firandet av Santo Antonio i den lilla kyrkan i lördags. Det var hur mycket folk som helst, till och med borgmästaren var där. Alla kände alla, och nu känner alla mig. I alla fall till utseendet. Dessutom var jag nära att ropa in en kalv på 600 kg på auktionen som hölls. Man får se upp med blickar och gester i de här sammanhangen...

Värst av allt var dock att jag glömde att ta med mig kameran. Det fanns mycket att dokumentera, om man så säger. Yihaa!

Pingvin-pilsner

24 timmar

Lördag morgon vaknar jag hemma hos Joselyce. Hade ärenden att uträtta i staden, och passade på att gå på lokal på kvällen. Det vill säga ett närbelaget hål i väggen där några kalla pingvin-pilsners intogs. Jag var inte i körbart skick, så därför jag sov över.

Glad och ganska nöjd med livet gör jag mig i ordning om morgonen för ännu ett par ärenden innan jag ska återvända till Santa Rita. Joselyces hus ligger tryggt bakom ganska höga murar, det vill säga, man har ingen uppsikt över vad som försiggar på gatan. Så, där trippar jag fram, öppnar porten, och - ingen Bichona!

Jag tror givetvis att jag inte är vaken ännu, att jag drömmer, att det inte har hänt. Men det har det. Min fina, röda bil ar stulen!

Vad tusan ska jag ta mig till? Jag ringer till alla jag tror ska kunna ge mig stöd och tröst. Snart har ett litet gäng samlats på gatan, grannar inkluderade. Polisen är tillkallad: Här ska upprättas anmälan och protokoll. Två tonåringar - Joselyces son Leo och hans kusin Victor - fungerar som känslomässiga kryckor. Victor föreslår att vi ska leta efter Bichonan i grannskapet, jag tvivlar på att det ska ge något resultat, men Leo ger sig av.

Och ta mig tusan! Ett halvt kvarter bort hittar han min Bichona, oskadd med alla delar i behåll. Luskungen, det vill saga alla som samlats för att diskutera stölden, förflyttar sig snabbt, och diskussionen fortsatter om vem och varför och när och hur runt Bichonan.

Så småningom anländer även polisen. De är märkbart roade över det faktum att vi hittat bilen. Ingen anmälan görs, eftersom det innebär att de måste ta bilen i beslag och behålla den för undersökning. Och det kan ta veckor...

Slutet gott, allting gott. Jag sätter mig bakom ratten och kör iväg för att handla skruvar och klädhängare. Två timmar senare kör jag över bron över Stenbäcken - Corrego das Pedras - och lämnar staden, glad och sällsynt tillfreds. Men jag kan fortfarande känna den där tomheten som uppstod i hela mitt väsen när jag upptäckte stölden. Och, sanningen att säga, så handlade det inte så mycket om förlusten av bilen, utan mer om förlusten av min frihet.

Kvällen på Santa Rita inleds med ett besök av Dona Cota, som är glad att jag är tillbaka. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till den lokala festen som hålls för Santo Antonio - de förälskades eget helgon - i kyrkan i Tabocas, 250 meter fran mitt hus.

Och apropa förälskade, så är en teori om stölden den att Joselyces svartsjuke ex-pojkvän fick syn på Bichonan framför hennes hus, drog slutsatsen att en ny pojkvän var på besök, och beslöt sig för att jävlas litet. Det är inte helt otroligt. Svartsjuka är definitivt inte att leka med, och här förväntas man visa svartsjuka som ett tecken pa kärlek...

Så, i lust och vånda, kan man säga, framlevdes detta dygn.

Santa Rita proudly presents...

... a Bichona

Hon är en Ford Pampa från 1992 med alldeles ny motor och växellåda. Säljaren har givit mig 1,5 års garanti, vilket är sex månader mer än du får pa en splitter-ny bil. Hon går på alko. Hon gör mig fri och oberoende. Lycklig, rentav.

Bara for att jag kan

Nu har vi härjat i mitt hus i två hela dagar. Dona Cota och jag har rensat taket från 100 år av spindelväv, gamla mus- och getingbon, och annat smått och gott man inte vill veta något mer om. Vi har skrubbat golven med stålull för att få bort fläckarna efter den vita kalken jag målat väggarna med. Till slut har vi vaxat och polerat. Många små muskler jag inte visste fanns gör sig nu påminda genom att värka. Men fint blev det. Och gott luktar det.

Huset är över hundra år gammalt, vilket är ganska ovanligt här. Det gamla har inget egenvärde, oftast har man rivit och byggt nytt. Men vi har valt att försöka bevara något som en dag kanske kommer att värdesättas. På gott och på ont, kan jag väl tillägga.

På den goda sidan finner vi ett hus som även under den hetaste tiden alltid är svalt.
På den mindre goda sidan innebär detta att det dammar igen snabbt som tusan genom alla springor som gör att det ar väl ventilerat.
På den goda sidan finner vi ett hus som är byggt enbart med naturliga byggnadsmaterial, som trä och lera.
På den mindre goda sidan gör detta att allehanda småkryp trivs nagot alldeles forträffligt med livet.
På den goda sidan finner vi ett hus med många möjligheter.
På den mindre goda sidan innebär detta också möjligheter för människor utifrån att ta sig in.

Och så där kan jag hålla på och väga för- och nackdelar mot varandra.

Just nu är det dock min bostad. Jag har två rum som står färdiga för eventuella gäster. Planerna för framtiden ar dock att huset ska bli ett litet museum. Jag ska bo i mitt torn, och gästerna ska få bo i ett helt nytt hus med alla bekvämligheter.


Vi har också städat ur hönshuset, och jag funderar som bäst på vad jag ska använda det till. Jag tar tacksamt emot förslag på användningsområden! Höns ar inte riktigt min grej. De är inga rationella djur, man vet aldrig vad de kan ta sig till. Ovanpå detta så har de väldigt läbbiga fötter. Men en påfågel kanske skulle trivas under mina mangoträd?

Däremellan är jag mest uppkopplad hela tiden. Också bara for att jag numera kan!

När gud är i sin himmel

Det är ett tag sedan jag äntligen fick ett fordon till mitt förfogande. Och nu talar jag inte om den röda motorcykeln, utan om a Bichona, en rödlackad läckerbit till pick up. Mitt liv i någorlunda anonymitet blev till en absurd önskan den dag hon blev min. Och i dag har vi testat hennes gränser, när min vän Joselyce och min nyblivna granne Dona Cota och jag gav oss av på en liten expedition upp i bergen.


Joselyce och Dona Cota framför Bichonas avtagbara kapell.

Ha! Min Bichona - som betyder ungefär jättefäet - klarar allt! På en bitvis nästintill obefintlig väg tog vi oss ett par hundra meter upp i Serra do Alemao bara för att jag fått för mig att titta på några underliga stenformationer jag sett nerifrån vår väg.

Vid ett tillfälle fick vi gå ur bilen och laga vägen med stenar for att kunna ta oss vidare, vid ett annat måste vi röja undan en trädstam som fallit rätt över hjulspåren. Nar vi skumpat fram i närmare 1,5 timme delade sig vägen i två. Vi valde den vänstra, och 200 meter senare förstod vi att vi valt rätt av Dona Cotas glädjetjut att döma. Vi hade hamnat på en av hennes bästa väninnors fazenda, utan att överhuvudtaget ha varit på väg dit.


Fazenda do Bene ligger högt, högt uppe och från huset har man en vidunderlig utsikt över hela dalen och bergen pa andra sidan floden Sao Franscisco. Här bor Zumira och hennes man Julio på en 700 hektar stor egendom. De föder upp boskap - där kom det! Boskapsuppfödning.


Jag blev alldeles besatt och förälskad i utsikten. Plötsligt kändes mitt paradis på Santa Rita litet kyffigt och småsunkigt med alla träd och grönskande buskar. Det är ju en sådan här utsikt man vill vakna till varje morgon för att se solen gå upp. För 1,5 miljon är utsikten min, eller din, mindre än en någorlunda spatiös etta pa Söder...

Vi tillbringade i alla fall några härliga timmar på tunet framför Zumiras och Julios hus med hela världen framför våra fötter innan det plötsligt blev bråttom att vända hemåt: Jag kom plötsligt på att jag glömt att stänga av vattenpumpen innan vi åkte.

Julio visade oss en annan väg ner i dalen, och tro det eller ej, på mindre än 20 mycket snopna minuter var vi hemma. Pumpen hade inte bränt ut sig, och vattnet hade inte orsakat någon direkt översvämning, bara vattnat kaffeplantorna litet extra.

Mycket nöjda med våra strapatser satte vi oss på verandan och drack en god Malbec innan mörkret sänkte sig över min del av världen.

Plötsligt händer det!

Corpus Christi är en religiös helgdag som firas i hela landet den 3 juni. En del går i mässan, andra deltar i gatufesten när norra Minas Gerais alla motorcyklister samlas i Pirapora for att visa upp sina åkdon. Och festa. Och ragga. De kallar sig Calangos do Sertão - Savann-ödlor. Undrar om allas vår Hell's Angels-wannabebyråkrat deltar?

Jag håller mig lååååångt från detta, i stilla ro, i min numera skräpfria trädgård. Det går mot vinter, och morgnarna har börjat kännas litet kyliga. Nästan så att man vill sätta på sig en T-tröja. I dag är det dessutom mulet, det kan bli så att säsongens sista regn faller. Sen är det torrt fram till oktober.

Något ganska märkligt hände mig igår, en Aha!-upplevelse utöver det vanliga, kan man säga. Jag tog mig en liten promenad åt ett håll jag vanligtvis inte brukar gå. Faktum var att jag letade efter en plats där min mobil hade täckning, det är litet si och så med den saken invid huset.

Anyhow, där knallade vi fram, Mona, Sessan och jag, i den milda eftermiddagssolen, förundrade över landskapets skönhet.

Plötsligt slog det mig att "Herregud, det här är ju vår mark också!" I ett slag hade tillgångarna fördubblats. Vår lilla remsa är nämligen avdelad exakt p& mitten med ett taggtrådsstängsel, eftersom marken använts for boskapsproduktion? odling? vad tusan heter det? Och jag hade i min aningslöshet alldeles oreflekterat utgått från att stängslet utgjorde gränsen för våra ägor.


Med ens blev det där pequi-trädet som jag tittat på med avund sedan allra första dagen mitt. Och alla mina layout-problem försvann. Nu har jag inga problem med vare sig spritfarbriksbyggen eller vägar eller pooler eller samlingslokaler. Det finns gott om plats for allt!

Resten av Corpus Christi-dagen ska jag använda till att kalka mitt hus en tredje g&ng, på in- och utsidan. Det blir vitt och fint och dessutom haller sig insekterna i schack ett tag. Mycket insekter att hålla i schack, om man säger... Sen kanske jag svingar skäran och hugger mig en stig fram till mina drömmars träd. Kanhända att det blir en alldeles utmärkt plats för meditation och eftertanke.

I övrigt kan jag rapportera att folk här är lika upprörda som jag över Israels agerande. Det övergår bade känsla och förnuft!

These shoes are made for walking

Det gifts vãldigt mycket hãr. Och jag ãr inte den som tackar nej till en fest. Denna g&ng heter bruden Cilinha och hennes blivande make bãr namnet Camilo. Senast det begav sig deltog jag iklãdd en omsydd gardin fr&n IKEA. Men utbudet av gardiner som som lãmpar sig fõr en brõllopsbl&sa ãr begrãnsat, fõr att inte sãga obefintligt. N&gon symaskin har jag heller inte tillg&ng till.

Skorna ãr dock redan fixade. Fõr bara n&gra dagar sedan tog jag skrikande som en gris av vild fõrtjusning emot dessa i g&va:



Vackra tycker jag ãr fõrnamnet. Nu gãller det som sagt bara att fixa en klãnning som matchar. Och ett par fõtter som pallar. Jag jobbar p&'t.

Och, hall&, nu rãcker det med rapporter om rabarbersaft, vita linnebyxor, syréndoft och drinkar p& uteserveringar. Tycker det bõrjar bli tjatigt... Jag = avundsjuk? Inte d&.

Prinsessan av Santa Rita

En dag svansade hon fõrbi, mager, loppig, med pãls lika gles som en kinesisk nakenhund. Hon hade nyss fõtt upp en kull valpar, och spenarna hãngde l&ngt ner under hennes mage. Hur det gick till ãr det ingen som vet, men numera ãr hon en lika bofast inv&nare p& Santa Rita som jag sjãlv och min stãndiga fõljeslagerska och livvakt dvãrgpinschern Mona. Vi tre tillsammans utgõr en spãnnande anblick dãr vi vandrar fram õver den brasilianska savannen. Sitt namn fick hon av murarna som jobbade med renoveringen av husen.



Som ni kan se har Sessan blivit en ganska tjock och vãlm&ende, loppfri hund med glãnsande muskler och stark pãls, som det hette i hundmatsreklamen en g&ng. Och s& innerligt tillgiven, med flytande honung i blicken.

Jag vaknar tidigare och tidigare fõr varje dag som g&r. I dag blev min belõning en apelsinfãrgad fullm&ne som hãngde som en kinesisk lykta fr&n guavatrãdet. Har alltid gillat gryningstimmar, oavsett i stad eller p& landsbygd. Det finns en sãrskild spãnning i att se en ny dag fõdas, fõrvãntningarna p& att allt faktiskt kan hãnda ligger och sm&bubblar fõrnõjsamt just under medvetandeytan. Det ãr helt enkelt en lõftesrik stund.

Nu har ljuset kommit, ãlvorna dansar ner&t floden São Francisco till. Jag njuter mitt kaffe och fõrbereder mig fõr en resa in till staden och de tusen sm& ãrenden som ska utrãttas. Mona fõljer med, men Sessan f&r stanna och vakta huset.

Sprit, sprit, sprit...

...ãr vad alla mina vakna tankar handlar om fõr tillfãllet. Fõrra veckan gjorde jag ett litet studiebesõk i staden Salinas, ungefãr 50 mil õsterut. Salinas ãr centrum fõr cachaça-produktionen i norra Minas Gerais, och enligt alla experter kommer Brasiliens bãsta pinga dãrifr&n.

Vi startade innan gryningen, min vãn Ailton, hans kompis Gleidson och jag. Efter en sex timmar l&ng resa genom ett fantastiskt bergslandskap kunde vi vandra runt p& den lokala marknaden i Salinas: Alltid lika roligt att besõka lokala marknader, eller hur? Just den hãr delen Av Minas Gerais har en stark egen kultur och hantverkstradition, s& det fanns mycket att kolla p&.

Vi kãkade lunch och sedan bar det av rakt ut i det grõna p& en smal, kurvig lervãg som tog sig upp och ned mellan bergen. V&r l&nade bil klarade motlut och sprickor i vãgbanan endast tack vare Ailtons kõrskicklighet. En timma senare var vi framme vid brãnneriet. In the middle of nowhere fanns en fullt fungerande spritfabrik med kapacitet att brãnna 90 000 liter sprit per dag. Puh!

Jag fick hela processen, bokstavligen fr&n ax till flaska, fõrklarad fõr mig. Gleidson har jobbat som kemisk tekniker vid ett flertal av brãnnerierna i Salinas och erbjõd ovãrderlig kunskap. Han kãnner ocks& vãl till Santa Rita, och ger v&ra fõrutsãttningar h~gsta betyg, b&de vad gãller kvalitet p& jorden och p& vattnet.

Om vi odlar sockerrõr p& fyra hektar kan vi i runda slãngar producera 40 000 liter cachaça av hõgsta kvalitet per &r. Fõrutom att sockerrõren m&ste vãxa nãstan ett &r tar sjãlva spritproduktionen cirka tv& veckor, inklusive skõrd av sockerrõren.

Det ãr ocks& fullt mõjligt fõr oss att producera ett helt ekologiskt brãnnvin, vilket gõr det hela ãnnu attraktivare. Nu ska vi ta oss en allvarlig funderare p& om vi inte ska ge oss in i brãnnvinstillverkarbranschen.

Santa Ritas andra ros

och hãr kommer en av mina vilda glãdjor Flor do capeta, Djãvulsblomma:

Fyra sm& ankungar...

Kriget mot ankorna har g&tt in i en lugnare fas, fõr alla er som undrar. Tv& av de numera vuxna ungarna har strukit med och bidragit till mãnsklig tillvãxt. Det vill sãga, grannens cowboy har ãtit upp dem.

Jag har skaffat mig en slangbella fõr att effektivare kunna bekãmpa intr&ng p& ett tidigt stadium. Mycket effektivt. Jag har ett mycket gott sikte, och bãttre blir det med õvning...

Just nu ãr jag litet hemlãngtig, skulle gãrna uppleva v&ren. Hãr gõr hõsten int&g. Det innebãr att det slutat regna, att det blivit kyligare - man m&ste ha en filt tillhands om nãtterna - och dagsljuset h&ller sig ganska exakt till tolv timmar.

Men, livet fortsãtter som det ska - barfota.

Byr&kratisk berg- och dalbana

Vi backar tillbaka n&gra &r i tiden, till 2006 eller 2007. I alla fall till &ret d& vi fick 26 hektar prima cerradomark. Sedan dess har de brasilianska byr&kratkvarnarna h&llit p&och mala. Och ig&r hõll jag s& ãntligen ãgarbeviset, kanske lagfarten?, i mina svettiga hãnder.

Ãven om jag sjãlv inte har varit hãr och fixat med alla papper som krãvts fõr att fõra õver ãgarskapet, s& har jag lagt ner veckor med tid p& att f& fram det.

P& portugisiska heter det cartório, och ãr en slags registreringsbyr& dãr allt som hãnder i samhãllet registreras. Mot en liten avgift fõrst&s. Ingenting utan en liten avgift... N&vãl, ãmbetet att driva en cartório ãr ãrftligt, fr&n far till son, eller faktiskt dotter, fõr den delen.

P& Piraporas cartório, avdelningen fõr registret õver egendomar, jobbar fõrutom ãgaren, en ãttikssur gubbe, ãven hans son, det vill sãga den blivande arvtagaren. Han ãr en hãrlig Hell´s Angels-wannabe i 50-&rs&lderna alltid klãdd i svart lãder, fr&n topp till t&. Verkar inte kunna tala, utan funkar nog mest som utsmyckning. Dãrtill tv& magsura ãldre herrar som ãr de som gõr sjãlva arbetet. Om de har hõrt talas om datorer? Nja, knappast. Allt utfõrs med den senaste kulspetspennetekniken.

Vad kan s&dana herrar kãnna fõr glãdje i sitt arbete? Kanske m&r de allra bãst nãr de kan gõra livet surt fõr en p&stridig gringa i fõrskingringen.

Sju g&nger har jag &kt dit fõr att hãmta det fãrdiga dokumentet. SJU g&nger. Vareviga g&ng har n&got varit fel, eller fattats, och jag har g&tt dãrifr&n med ofõrrãttat ãrende. Ig&r var jag i nãrheten och bestãmde mig fõr att slinka in och se om det skulle vara mõjligt att utan kvittot f& med mig dokumentet.

Friskt v&gat, hãlften vunnet. Jag blev naturligtvis ifr&gasatt och h&nad: Hur kunde jag inbilla mig, och s& vidare... Efter n&gra minuter kom min vãn Fernando in. Alla knepiga gubbar fõrvandlades i ett slag till leende, artiga, nãstintill mãnskliga varelser. De nãstan slogs om att f& betjãna honom. Jag lãmnades mitt i en mening.

Men. Nãr Fernando fõrklarade att han var dãr enbart som mitt sãllskap õppnades pãrleporten ãven fõr mig och fick jag ett fantastiskt bemõtande. De var tvungna att stãnga av flãkten p& grund av luftstrõmmen som uppstod nãr alla fyra viftade p& sina gamla gubbsvansar. Lãderutstyrseln blev med ens relevant i kylan som uppstod i draget. Nej, nej, nej, bãsta frun, n&got kvitto behõvds inte alls, tok heller, frun ãr ju en vãlkãnd person, fattas bara annat.

Morr. M&nga fula ord. Fernando hade dock den goda smaken, eventuellt õverlevnadsinstinkten, att h&lla med mig i min bittra kritik õver ett godtyckligt system.

Men nu har vi papper p& att Fazenda Santa Rita ãr v&rt. Det õppnar fõr steg 2 i utvecklingen: Att f& status som jordbruksproducenter, och dãrigenom tillg&ng till statliga krediter p& oerhõrt fõrm&nliga villkor. Vilket vi behõver fõr att sãtta ig&ng med sockerrõrs- och rosodling.

Innan dess blev det dock tid õver till att grilla n&gra biffar och skõlja ned dem med kall pingvinpilsner. Till detta, inte att fõrglõmma, o limonete: Fint hackad, urskõljd lõk, finhackad grõn paprika, urkãrnade och finhackade tomater med en dressig av fãrkpressad lime och litet salt.

Mer ãn s& behõvs inte fõr att man ska hamna p& livets uppsida igen.

Varde ljus!

Efter nãstan tv& m&nader med varierad tillg&ng p& elektricitet ãr problemet ãntligen ur vãrlden. Peppar, peppar...

I princip varje kvãll, mellan 19 och 20, har elen plõtsligt bara fõrsvunnit, fõr att &terkomma en, tv&, fyra, tolv timmar senare. Och det ãr ju kanske sãrsilt om kvãllar och nãtter man uppskattar ljuset. Hãr blir det ju becksvart redan vid sex-tiden. Men jag ãr beroende av el till kylsk&pet, vattenpumpen och min dator ocks&. Min frustration har givetvis vuxit ju lãngre tid som g&tt, och ingen har lyckats hitta en lõsning. Till saken hõr att grundinstallationen ãr av hobby-karaktãr: Tv& tr&dar som dragits fr&n grannens permanenta installation hãnger och svãnger i luften...

S& hãromkvãllen kom min vãn Fernando p& besõk, och han visste precis var problemet fanns. Inte s& konstigt, eftersom det ãr han som gjort hobby-installationen: Insekter som byggt bo i en strõmbrytare!

En gammal tandborste och tre minuter fõr att stãda ur strõmbrytaren var vad som krãvdes fõr att ge mig livet &ter. Fõr i de allra mõrkaste stunderna tãnkte jag nog att jag skulle vara tvungen att ge upp. Vad gõr man i beckmõrker i elva timmar om man inte klarar av att sova hela tiden? Fõrutom att ligga och lyssna p& alla konstiga ljud och l&ta fantasin flaxa ivãg?

S. Everaldo har dãremot givit upp. Han fixade inte resorna med motorcykeln, och har, med t&rar i õgonen, sagt upp sig. Tr&kigt, men kanske fõr det bãsta. Hade varit ãnnu tr&kigare om han hade tvingats sluta p& grund av att han skadat sig nãr han kõrde mc:n.

Och detta innebãr att numera ãr jag ãgare till detta vidunder. Huruvida jag kommer att framfõra detsamma ãr dock mer tveksamt, tror jag ska fõrsõka byta henne mot en bil. Men vem vet...

Borta bra, ibland

Jag hade sett fram emot en dags byrakratiskt omak i samband med min visumansokan. Nar det val blev sa dags var det en affar som klarades av pa 23 minuter blankt. Inklusive betalning av avgiift pa bank. Oerhort bra bemotande pa federala polisen.

Jag hade ju laddat som tusan, och blev staende alldeles villradig nar allt var avklarat i detta nafs. Och nu da, vad ska jag ta mig till hela resten av dagen?

Det visade sig sa klart inte utgora nagot problem. Litet sushi-lunch och improviserade moten med vanner fick dagen att ga i ett nafs.

Ledarna for BRIC-landerna, det vill saga Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, har samlats i Brasilia. Staden ar fran och till avstangd for alla VIP-transporter hit och dit. Under den sittande presidenten Lula har det forts en expansiv och intelligent utrikespolitik som Brasilien vunnit respekt i olika lager for. Att det har motet overhuvudtaget blivit av ar ett av resultaten av Lulas anstrangningar.

Inrikes ar det sarskilt medelklassen som kritiserar presidenten och regeringen. Det ar kanske inte sa konstigt, eftersom det ar de som haft minst att vinna under Lulas regeringstid. Men, de ar hogljudda och har tillgang till de verktyg som behovs for att skapa opinion, sa det ar medelklassen som ager tolkningsforetradet nar det galler politiken.

Kapitalet haller i huvudsak tyst, nojda med att tjana mycket pengar. Business as usual, liksom.

De fattiga, i alla nivaer av fattigdom, ar daremot en gigantisk vinnargrupp. Man brukar mata resultat av fattigdomsbekampning i hur mycket den ekonomiska medelklassen har okat. Och med det sattet att mata har Brasilien i det narmaste inte uppnatt nagot resultat overhuvudtaget. Rorelsen har framforallt skett inom gruppen fattiga - fran de fattigaste av de fattiga till fattiga, fran fattiga till relativt fattiga, fran relativt fattiga till litet fattiga.

Bland dessa manniskor har Lula och hans parti PT - Partido Trabalhador, Arbetarpartiet - ett enormt stod. Det ar val i host, Lula har redan suttit i tva perioder och kan inte valjas om. Det ska bli spannande att folja pa nara hall.

Det ar alltid lika roligt att umgas med Delma och Adriano, vanner sedan tiden i Belo Horizonte for 20 ar sedan. Deras hus ar ett centrum for manniskor fran hela Brasilien som arbetar med forandring pa ett eller annat satt. Till middagen dok tre personer fran Jequitinhonha-dalen upp. De ar i Brasilia for att delta i en internationell hantverksmassa. Roliga, intressanta, medvetna manniskor for givande samtal kring politik pa alla nivaer - fran mikro till makro och tillbaka.

Man kan behova en dos av detta mellan varven, ocksa.

Stadsliv

Efter nãstan en hel m&nad p& Santa Rita kãnns det ganska mãrkligt att vara i staden. Jag ãr p& vãg vidare till Brasilia, 60 mil nordvãsterut. Ska hãlsa p& hos federala polisen och ordna med mitt permanenta uppeh&llstillst&nd. Det ãr med brasiliansk byr&krati som med guds kvarnar - de mal l&&&&&ngsamt. Fast det har blivit ack! s& mycket bãttre.

En annan viktig komponent i Brasilia-besõket ãr all den sushi jag ska trycka i mig. Det nãrmaste jag kommit sushi sen jag kom hit ãr den burk med tonfisk jag och Joselyce gjorde nõdmackor p& fõr ett par veckor sedan.

Sn&lvattnet rinner redan.

Lãmpligt nog packade min dator ihop imorse. Nu ska jag ivãg till datadoktorn och frãscha upp henne. Det ãr sv&rt att leva dãr jag bor utan bil, men utan dator och en internetupkoppling vore det stõrt omõjligt.

Kaffe med dopp

Vår motoboy, det vill säga S. Everaldo, kämpar på med bemästrandet av sin 150-kubikare. Är det inte sanden, så är det vattensamlingarna, så är det utförslöporna, eller för den delen, uppförsbackarna. Han har det inte helt lätt, men kan ju inte tillstå att det var en större utmaning än han riktigt insåg. Nå, det är ju hans problem. Hit kommer han i alla fall varje dag och gör stor nytta. Dessutom kan jag använda honom för mindre inköp, vilket ju är väldigt praktiskt.

Igår ville han säga upp sig med omedelbar verkan. Vi hade diskuterat våld och kriminalitet i allmänhet, och han menade att jag måste beväpna honom, det vill säga köpa en revolver. Han kan ju inte åka mc med sitt gevär varje dag. Och det är mycket farligt att åka på den väg han måste åka, det rånas och överfalls och mördas dagligen. Och så fick jag höra en mängd hiskliga fall som inträffat längs vägen. Men, tyvärr, S. Everaldo, någon revolver kommer jag aldrig att lägga pengar på! Detta uppfattade han som att jag förnekade honom hans grundlagsstadgade rätt att försvara sig, sin familj och sin egendom. Mot slutet av dagen hade han ångrat sig, och trodde nog att hans misstolkat mig, och om han ville ha en revolver så skulle han se till att skaffa den själv...

Nå, vi har i alla fall utvecklat små vardagsritualer, så vid 10.00 är det fika. Då har jag, frun på gården - Dona Fazendeira, kokat kaffe enligt brasilianskt recept: En liter vatten, två matskedar kaffe och åtta matskedar socker får koka upp för att sedan filtreras ned i en termos.

Jag bjuder formellt in honom till fikat, han kommer och hämtar kaffe och av det färska bröd jag alltid ber honom köpa på vägen. Men vi sitter aldrig vid samma bord. Här upprätthålls respekt för hierarkierna. Jag har försökt bjuda in till ett mer demokratiskt umgänge, men det har inte fallit i god jord.

Häromdagen, när jag efter dagens slut häller ut kaffet som blivit över i termosen, så rinner även en liten kaffemarinerad och mycket kokt groda ut. Jag stirrar och vägrar tro på vad jag ser, men jo, den kom ur termosen. Jag har alltså bjudit på detta spetsade kaffe. Fasen vad äckligt! Men äntligen ser jag en positiv och praktisk nytta av att vara diabetiker: Inget sockersött kaffe för mig, inte!

Men bara tanken. Jag har inte berättat för S. Everaldo. Han skulle säkert inte bli upprörd, bara acceptera detta utan större åthävor. Kanske skulle han tycka att jag var ett sjåpigt fruntimmer som ens brydde mig. Det är litet som i Vilda Västern för sådär en 150 år sedan på dessa breddgrader.

Och nu, nu blir det andjakt: Yiiihaaa!

(Kanske skulle överväga det där med att köpa en revolver i alla fall..?)

Mellan hopp och förtvivlan

Just nu känns det som om tillvaron gungar: Från dans på rosor till grekisk tragedi. Eller, nåja, grekisk myt, i alla fall. Det handlar om ett tröstlöst liv bakom en skottkärra. Likt Sisyfos skjuter jag den framför mig upp och ner, upp och ner. Upp är den fylld med tegelsten, murbruk, rostiga spikar, avloppsrörsbitar, petflaskor. Ner går den tom.

Förutom att det är tröttsamt och slitigt verkar det inte heller göra någon som helst skillnad. Varje morgon är jag glad och positiv och tänker att i dag kommer jag nästan att vara klar. Varje kväll storknar jag över hur mycket skit det fortfarande finns att ta reda på.

"Bakom varje brasiliansk man går det minst en kvinna med kvast och tar reda på skiten han dräller omkring sig."

Citat mig själv. Gud vad det sopas i detta land! Hantverkarna har bara släppt allt där de stått i förvissningen om att en kader med kvinnor kommer att städa upp efter dem.

Nu håller jag på att försöka införa nyordning. Jag har förklarat för S. Everaldo att i fortsättningen ska vi slänga allt brännbart här, glas och metall här och det som går att kompostera här. Han har lyssnat intresserat, lagt huvudet på sned och fyrat av ett av sina förtjusande leenden "Sim, sim, Senhora". Och så har han gått rakt ut och slängt sin tomma mjölkförpackning på tunet.

Andra företeelser vi ständigt finner på tunet är dokusåpan Big Duck med Mamma Anka och hennes fyra ätteläggar. Igår avhyste jag dem 16 gånger totalt, mellan skottkärrevarven. Jag tröstar mig med att jag i alla fall får starka muskler och glänsande päls av andjakten.

Ett bra recept på sprängd anka? Någon?



Tills detta dyker upp håller jag tillgodo med Picadinha de Mandioca som min väninna Joselyce lagat till. Det är en simmig soppa gjord på mandioca/yucca/tapiok i bitar som kokat samman med cheiro verde, den gröna lukten, vilket vill säga snittlök och färsk koriander, vitlök, lök, malaguetachili och salt. Så överjordiskt gott!

Till sist kommer en bekännelse: Jag har dödat min första orm. Vi vet ju alla att de finns i paradisen, så även här på Santa Rita. Det var inget lätt beslut. Det största levande varelse jag avsiktligt tagit livet av hittills var mördarsnigeln i Ösmo som jag klippte mitt itu när den försökte bo in sig i min rabatt.

Men nu handlade det om ormen eller mig, på något vis. Den hade nämligen tagit sig upp på min terrass medan jag varit ute och jagat änder. Den var inte så stor, kanske 60 cm lång, och hade ganska nyss ätit kunde man se på utbuktningen på dess kropp. Jag hoppade upp på en stol, och beväpnad med en ankavhysarbräda knäckte jag först ryggraden på den så att den inte skulle kunna fly undan innan jag krossade huvudet. Efteråt kände jag mig snarare missmodig än modig. Men även om jag gillar ormar så vill jag inte leva tillsammans med dem. I alla fall inte om de är giftiga. Och det här var en jararáca, giftig som en skallerorm ungefär.

Saker som förpestar tillvaron

Vaknade litet negativt i morse, och det verkar som om det håller i sig. Det som väckte mig i gryningstimmen var ett konstigt, krunchigt ljud. I dimmorna mellan vaken- och medvetslöshet tog det ett tag innan jag lyckades lista ut vad det var. Resolut öppnade jag fönsterluckan, och, javisst! 15 centimeter från mig stod en av grannens hästar och betade.

Till saken hör nu att hästar inte är några favoritdjur. Och det faktum att grannens åtta hästar titt som oftast tar sig igenom avspärrningarna för att gnaga på mitt goda, saftiga gräs gör att jag tvingas konfrontera rädslan dagligen. Nu har jag kommit så långt att jag vågar köra iväg dem. De är ju flyktvarelser, vilket underlättar.

Tänker nu fortsätta med mer minus-saker i min vardag:
Byråkrati
Machismo
Insekter, som alla vill ha en bit av den kaka jag verkar utgöra:

• alla slags myrjävlar
• alla slags flugjävlar
• alla slags myggjävlar
• alla slags geting-, humle, bi- och bromsjävlar
• alla slags spindeljävlar
• alla slags skalbaggsjävlar

Kortsiktigt tänkande
Förkylningsvirus

Under påskhelgen kalkade jag mitt hus på in- och utsidan. Det regnade en del, så det tog längre tid än beräknat. Ett lager till behövs för att det ska bli riktigt fint. Sen ska jag anlägga gräsmatta runt hela huset. Dels för att det är fint, men dels också för att binda jorden.

Enligt god brasiliansk tradition är gårdsplanen en plätt jord som är kliniskt fri från all växtlighet. Det är den delen som jag sopar löv på varje dag. När det regnar medför det att skyfallen drar iväg med en god andel av den jord som ligger bar, och det bildas djupa bäckfåror som man får skotta igen efter regnet. Nu hoppas jag att en karftig gräsmatta kommer att göra susen. Förutsatt att hästarna låter den växa ifred...

Finns det något sätt att permanent skrämma bort dem? Tacksam för råd och stöd i dessa dialektiska språng.

Och här kommer ankorna...

Nu har löjet på kort tid övergått i hat. En ny rutin är att varje gång the shitbirds dyker upp greppar jag kvasten och ger mig skrikande av i galopp efter dem. De är smarta som fanken. Men den syn vi tillsammans erbjuder måste vara värd en del: Fyra nästan vuxna ankungar, en ankmamma och jag på led vaggandes fram i expressfart över ägorna.

Hade jag varit sådan hade vi smaskat på ugnsstekt anka i apelsinsås ikväll...

Nya rutiner

Nytt liv innebär också att nya rutiner utvecklar sig av någon slags egen kraft. Vem visste för en kort tid sedan att mina morgonrutiner skulle inkludera att vandra över tunet och fösa ihop fallna löv? Varje dag? Eller att jag varje kväll innan jag kryper i säng lägger min genomsvettade klänning i blöt? Så att jag rutinmässigt kan tvätta upp den nästa morgon efter att jag sopat ihop löven...


Av detta bör förstås att livet börjar bli mer vardag än äventyr. Och det känns förvånansvärt bra. Jag har ju längtat efter att få komma hem, till mitt eget hus, och packa upp mina saker. Och nu är jag här, det är fortfarande mycket kvar att göra innan allt är fixat och klart. Men det går alldeles utmärkt att bo här.


JP kommer åkandes på sin röda motorcykel varje dag och kämpar på med att hålla undan ogräs och skadedjur.


Hunden Prinsessan har flyttat hit på permanent basis, vad det verkar. Liksom ankorna. De är ganska gulliga att se på, där de vankar fram med mamma anka i täten. Men när de kliver in i huset eller på någon av terrasserna och gör det ankor gör mest, det vill säga bajsar, är de inte riktigt lika roliga.


Vi = jag och min affärskompanjon Rosana, har haft en fruktbar planeringshelg under vilken vi fattat några viktiga och bra beslut. Förutom mahogny ska vi också producera pinga - brasilianskt brännvin gjort på sockerrör - av finaste kvalitet och odla - rosor!

Eu só gosto é de rosas, de rosas, de rosas!


Jag blir Rosenkvinnan på Santa Rita. Inte bara på Nämdö...

Ut och in

Sitter på sängkanten i mitt hyrda rum, i ett hus som stinker kattpiss, inne i staden Pirapora: Måtte detta vara min allra sista morgon i detta hus som gamarna vakar över!

Ännu en gång har jag packat mina väskor: Måtte detta vara den allra sista gången jag packar ner alla mina tillhörigheter på mycket, mycket länge!

Nu går flyttlasset ut till Santa Rita. Renoveringen och ombyggnaden är klar, mitt hus är beboeligt och två rum finns för att ta emot gäster. Självklart är det mycket kvar att fixa, men allt det stora som behöver yrkeskunnigt folk för att åtgärdas är klart.

Förra veckan rev vi ett litet hus som stod i vägen för utsikten från terrassen. Två starka herrar kastade sig över uppgiften med stockar och armeringsjärn. De mumlade något om att donnan inte riktigt visste vad hon gjorde: Riva ett nybyggt hus. Helkaklat, dessutom. Det gör man bara inte!

Nu ska JP och jag tillsammans försöka få fason på trädgården. På måndag ska vi plantera vattenmelon!

3G har kommit till regionen. Detta har för min del inneburit en snabbare uppkoppling. Men jag vet inte i skrivande stund hur detta kommer att funka ute på Santa Rita. Det kan komma att bli tyst och overksamt från min sida ett tag framöver.

Eller inte. Den som lever får se.

Fikarast

Det bõrjar dra ihop sig till avslut p& ombyggnadstiden. I dag vid fõrmiddagsfikat satt S. Everaldo, murarmãster Jurandí, murarassistenten Tutoca och jag i den djupa skuggan inne i det nyrenoverade kõket och drack hemgjord limonad.

Murarna har bott p& Santa Rita i snart tre veckor fõr att snabba p& arbetet. De gillar det som tusan: Laga mat p& vedspis, ren luft, att kunna g& ner till floden och fiska efter arbetsdagens slut. Nãstan som semester... Ãr riktigt avundsjuk p& dem.

N&, vi sitter dãr och pratar om ditt och datt nãr samtalet glider õver p& hur man bãst undviker att bli ihjãlkramad av en anakonda. Det gãller att se upp om den ãr ihopringlad. Ãr den det kan man oftast hãlsa hem, man ãr chanslõs. Men ligger den utstrãckt ãr det ingen fara, d& kan man till och med med fõrdel anvãnda den fõr att ta sig õver ett vattendrag. Goda r&d, eller hur? Hur m&nga hãnger med õver anakondasp&ngen?

Andra nya bekantskaper...

Kan inte låta bli att presentera den här lilla läckerbiten som kom spatserande på tunet utanför mitt hus. Andlöst satt jag och väntade på att den skulle ta vägen någonstans, vilket den också gjorde. Spännande!

Everaldo Ferrera da Silva

Här är han, Senhor Everaldo, mannen som är beredd att försvara mitt liv med sitt. Fantastiskt, eller hur? Dessutom är han den som med sitt kunnande och muskelkraft ska hjälpa mig att förvandla drömmen till verklighet. I alla fall den del som handlar om fruktträdgården.

Enligt rykten på bygden har han en gång i sitt liv försvarat sin familjs heder genom att ha tagit livet av en hel familj. Sant eller ej, folk uttalar hans namn med viss respekt, och inte många vågar bråka med honom. Han kommer ursprungligen från delstaten Pernambuco, och jag har ännu inte riktigt lyckats kartlägga hur han hamnat här i norra Minas Gerais. Det kommer jag förhoppningsvis att kunna lista ut med tiden.

Santa Ritas första ros

Små framsteg som sammantaget förhoppningsvis tar mig i mål. Två saker plågar mig just nu:

• Att jag ännu inte kan bo i mitt hus
• Att jag fortfarande inte har någon bil

Att det regnar något alldeles kopiöst, eller att katterna i grannskapet lönnmördas med giftkorvar spelar mindre roll...

Jag har länge velat presentera Senhor Everaldo, gemenligen kallad JP - Jagunsso Particular, min privata yrkesmördare. Men jag vill göra det med bilder, så det får anstå ett tag. Jag har inte lyckats komma ihåg kameran när vi träffats.

However så har veckans stora begivenhet bestått i inköp av en motorcykel till honom, så att han ska kunna ta sig till och från arbetet på Santa Rita. S. Everaldo är 74 år och analfabet. Han ska lära sig köra sin röda Honda på tre dagar. Måste säga att det är både beundransvärt och modigt.

Nå, vi kommer att bli kollegor i den nära förestående framtiden. Han ska lära mig allt om hur man utrotar myror, beskär fruktträd och buskar samt hur man murar. Det ser jag fram emot.

Tre bilar på lika många dagar

Och fram kom jag, och in i bilen kom murarna, och iväg på den nyplöjda vägen for vi. Minst 600 meter. Sen dog motorn. Bränsleslangen hade gått av. Jag ringde Solange på uthyrningsfirman. Hon skulle skicka en ny bil och en mekaniker omgående. En timme senare, i skymningen, ringer hon och säger att hon inte fått tag på någon mekaniker och att hon inte vågar köra i mörkret "ni får vänta tills imorgon", säger hon.

Njae, det kan vi inte, vi står här mitt i urskogen, utan vatten, utan mat, någon måste komma och hämta oss...

Efter nästan sex timmar bland myggor och mörker på cerradon kommer räddningen. En stilig och stark ung man med bogserbil och en ny svart bil till mig att köra hemåt i. Livet leker, och jag med det.

Murarna är trots allt vid gott mod. De har underhållit mig med fantastiska jakt- och fiskehistorier medan vi väntat. När jag släpper av dem är klockan över midnatt. Det hindrar dem inte från att säga att "vi ses vid sju imorgon bitti".

Jag är fullkomligt död, eller åtminstone nästintill döende, när väckarklockan ringer vid sex nästa morgon. Det visar sig snart att även ersättningsbilen befinner sig i ett liknande tillstånd. Den får liksom astmatiska anfall under resans gång.

Nå, vi kommer ut till Santa Rita, och tillbaks in till stan. Jag (!) får köra bilen till en verkstad, vänta i två timmar på beskedet att den har ett allvarligt motorfel, vänta på att Solange ska komma tillbaka från lunchen, innan jag kan sätta mig i ännu en ersättningsbil. Silvergfärgad. Fungerande. Halleluja.

Så, i lust och vånda, kan man kanske säga.

YouTube - Milionario e Jose Rico Estrada da Vida

YouTube - Milionario e Jose Rico Estrada da Vida

Nesta longa estrada da vida...

På livets långa väg...










Den silverfärgade fazendeirabilen har tagits ur tjänst för arbete på annan ort. Jag fick hålla till godo med Fernandos en aning mer changserade pickup. Något jag aldrig borde ha gått med på, eftersom jag aldrig har gjort en resa i någon av hans bilar utan att den stannat, lagt av eller gått sönder på vägen.

Men han garanterade att den skulle vara i skick som nästan ny, och det sista som lämnar människan är hoppet. Naturligtvis packade bilhelvetet ihop när jag var inne i stan på en inköpsrunda. Bra! att jag var inne i stan, kan man tycka. Men ute på gården väntade tre murare på material för att kunna fortsätta sitt arbete. Dessutom är de helt beroende av mig för att överhuvudtaget komma hem till sina familjer efter arbetsdagens slut.

Nå, det var ändå något gott med att jag var inne i stan, eftersom jag kunde hyra en ersättningsbil. Glad äver att trots allt ha funnit en lösning, sätter jag mig i den lilla röda hyrbilen med AC och styr kosan mot Fazenda Santa Rita. Jag är trosviss om att nu är mina bekymmer till ända.

Missa nu för all del inte den spännande fortsättningen som följer...

Om ett fuktigt intellekt

Det ãr vãldigt varmt dãr jag ãr just nu. 43 grader, ingen vind, inget regn p& õver tre veckor. Inte helt kul med denna hetta heller, kan jag lova. Intellektet fungerar inte helt OK.

Det gõr ju inte mig s& mycket just nu, eftersom jag mest jobbar med att riva ner och bygga upp. Nu vill jag flytta in och bõrja njuta av det nya livet, men det kommer att drõja ungefãr en vecka till.

Och nu ãr huvudet s& fuktigt p& insidan att jag inte vill skriva ett enda ord till.

Fågelliv

Traktens alla papegojor håller beslutskonferens i sucupira-trädet. Hundratals illgröna fåglar sitter över nästan hela trädkronan och tjattrar, tjattrar, tjattrar öronbedövande. Undrar just vad de avhandlar?

De får mig faktiskt att tänka på kajorna i Ösmo. Ni vet de där som tyckte Ösmo var så tråkigt att de flög upp och ner för att slippa se eländet.

Brasilien är på väg in i karnevalsyran, det är nu fram till och med onsdag gryning som gäller. Här har kommunen inte råd att fixa någon offentlig karneval i år. Borgmästaren har dömts att betala en massa pengar i skadestånd för något han orsakat privat. Men pengarna att betala med kommer att tas ur kommunens kassa -- alltså ingen fest för folket.

Det verkar dock inte lägga någon sordin på stämningen. Är det karneval så är det. Förutom för mig och mina murare. De tänker inte ta ledigt. Och tar inte de ledigt är inte jag ledig heller.

Det gör mig inte så mycket, been there, done that, liksom. Sitter hellre under mitt mangoträd och luktar på blommorna. Och suktar efter semlor...

En pinha-frukt att titta på

Min trädgård

Efter att allt ogräs rensats bort, och diverse överflödiga träd sågats ned, går det faktiskt att få en överblick över vilka våra rikedomar är:
1.Banan
2.Kokosnöt
3.Apelsin
4.Lime
5.Djävulscitron
6.Fikon
7.Mango
8.Kaffe
9.Sockerrör
10.Mandiok/Yucca
11.Acerola
12.Papaya
13.Guava
14.Granatäpple
15.Passionsfrukt
16.Sesamfrön
17.Cashew
18.Cherimoya
19.Malagüeta-peppar
20.Tamarind
21.Baurú – en regional nöt
22.Pinha – ser ut som en större tallkotte och liknar cherimoya i smaken.
23.Umbú – ser ut som en grön körsbärstomat, smakar något alldeles eget, sött och litet syrligt.
24.Cajamanga – ser ut som ett ägg, smakar litet unket, inte speciellt gott.
25.Graviola – jättegod att göra juice på. Alldeles egen smak.
26.Urucúm – används mest för att sätta färg på mat, som falsk saffran ungefär.
27.Genipapo – ser ut som någonting från dinosauriernas tid, smakar märkligt, regional frukt.
28.Araçã – ser ut och smakar litet som en liten guava men godare ändå, regional frukt.
29.Buxa – tvättsvampsfrukt.
30.Cerigüela – ett slags mjöligt bär med syrlig, litet besk och unken smak.

Välkomna att provsmaka!

Skam den som ger sig!

Här kommer Scooby.

Ingen Senhor Scooby

Jag har försökt en hel kväll nu att lägga upp bilden på Scooby, men det går bara inte. Min uppkoppling lämnar en hel del övrigt att önska. 3G har utlovats till mars, så det är bara att ha tålamod och acceptera sakernas tillstånd.

Den som väntar på nå' gott väntar som bekant aldrig för länge.

Nu ska jag gå och lägga mig, fazendeiralivet är verkligen ingen barnlek. Jag sliter på mig, men det är roligt. Varje dag något nytt att hantera, varje dag något nytt att lära. Precis som jag vill ha det.

Det prasslar i guavaträdets löv, är det regn på gång? Det såg litet regntungt ut innan solen gick ned, och det skulle verkligen vara välkommet. Nu är allt torrt och dammigt. Jo, här kommer det med en jäkla åskknall! Jag ska snabbt som fanken koppla ner och ur mig.

Upptrappning

Från stillsamt ogräs- och insektsrens till fullskalig byggarbetsplats på mindre än en vecka. Inte illa, eller hur? Nu är en murare och hans två assistenter i full gång med att bygga ett nytt badrum, en veranda för disk och tvätt samt renovera det stora huset. Jag har själv upphandlat tjänsten samt allt byggmaterial, och känner mig just nu jäkligt all round-kompetent.

Jag har också löst ett annat av mina vardagsproblem: Någon har olovandes släppt in sin boskap att beta på mina marker. Jag har vänligt men bestämt förklarat för vederbörande att nu ska kossorna väck. Men inget händer.

Nu har jag tröttnat, så i eftermiddag kommer jag att tillsammans med två lejda cowboys driva ut dem på den allmänna vägen. Så kan ägaren leta efter sina djur var han vill, när han vill.

Härligt annorlunda problemställningar att hantera!

Slutligen, innan jag ska ut och rawhida -- jag kommer att sitta i den silverfärgade fazendeirabilen och övervaka allt på avstånd -- ska jag presentera er för Senhor Scooby, en riktigt avslappnad sötnos:

Värmen knäcker

Den silverfärgade fazendeirabilen på väg med lunch till dem som arbetar hårt med att rycka upp all oönskad växtlighet. Det blir ris, bönor, makaroner och kyckling. Extrem värme är minst lika hälsovådligt som extrem kyla. Man gör bäst att hålla sig i skuggan. Eller åka runt i en bil med luftkonditionering...

Dagens vinster bestod i att ytterligare ett papper i den byråkratiska processen är klart att lägga till

handlingarna. Räkna med totalt två timmars arbete per dokument, sammanlagt nästan tjugo, som behövs för att ägarskapet till marken ska vara helt legaliserat.

Ett besök på kommunens plantskola resulterade i 14 nya trädplantor att plantera. I ett projekt som miljöministeriet ansvarar för delar kommunerna i den här regionen ut gratis plantor av träd och buskar som är typiska för den biotop som kallas cerrado. Flertalet av dem riskerar att försvinna på grund av många års vettlös träkolsproduktion.
Leo, min 13-årige tillfällige assistent, har tagit på sig ansvaret att plantera träden om jag lovar att vattna fortsättningsvis.

Och det måste jag naturligtvis lova.

Det enda som stör, förutom att det faktiskt är FÖR varmt, är den här låååååångsamma uppkopplingen. Men jag är ju glad att det funkar, det är jag...

Min första dag som fazendeira

Vaknade strax innan väckarklockan ringde halv fem , mitt i mörka natten. Prick 6 bromsade jag in framför Seu Everaldos hus. Han var i alla fall vaken, vilket inte varken Seu Sérgio eller Dona Maria var. Men vid 7 satt alla i fazendeirabilen och vi kunde sätta kurs mot Santa Rita.

1,5 mil tar 35 minuter, maxfarten ligger på 40 km i timmen. Oftast är man ensam så att man kan göra anspråk på hela vägbanan där man försöker ta sig fram på så jämn mark som möjligt.

Jag lovade ju i förra inlägget att jag skulle bjuda på en fotonovell. Av detta blir det inget just i dag. Jag glömde helt enkelt att ta med mig kameran.

Sex döda fladdermöss, mer än halva trädgården upprensad, två rum tömda på insekter och termitskit. Och, inte minst, den försvunna vattenpumpen återfunnen i grannens vård. Ganska bra resultat första dagen på vad som väl ska bli resten av mitt liv, eller hur?

Nu ska det äntligen bli av!

Mina föresatser att skriva ofta har tyvärr kommit på skam. Men nu ska det äntligen och förhoppningsvis bli litet ordning på detta. Jag har skaffat mig en mobil uppkoppling. Den funkar. Sådär. Men i alla fall ibland.

Just nu, strax innan det skymmer, är livet som allra härligast: Solen är inte längre så förödande, temperaturen börjar bli behaglig, och tempot blir lägre. Jag har landat i Pirapora, Minas Gerais. Vi har faktiskt fått mycket ur händerna sedan i lördags när vi kom tillbaka från brölloppet i Salvador.

Mycket byråkrati kring min vistelse, mycket byråkrati kring fazenda Santa Rita, vår gemensamma egendom. Och, inte minst, anskaffning av arbetskraft för att städa upp efter växtexplosionen till följd av regnen. Jag trodde inte mina ögon när vi kom ut för första gången, man kunde knappt se huset för allt grönt som tillkommit sedan jag sist var där.

Imorgon ska det väck! Min dag börjar kl. 04.30. Klockan 05.00 ska jag hämta upp Seu Everaldo, vår handgångne yrkesmördare, och hans gäng i min fyrhjulsdriva silverpickup. Mina uppgifter är att fungera som chaufför, läskedrycksdistributör och fladdermusmördare -- 26 stycken bara i mitt sovrum. Jag är faktiskt rätt bra på slangbella.

Jag ska dokumentera allt, nästa inlägg blir alltså en fotonovell om livet och döden på den brasilianska landsbygden. Missa inte detta!