När gud är i sin himmel

Det är ett tag sedan jag äntligen fick ett fordon till mitt förfogande. Och nu talar jag inte om den röda motorcykeln, utan om a Bichona, en rödlackad läckerbit till pick up. Mitt liv i någorlunda anonymitet blev till en absurd önskan den dag hon blev min. Och i dag har vi testat hennes gränser, när min vän Joselyce och min nyblivna granne Dona Cota och jag gav oss av på en liten expedition upp i bergen.


Joselyce och Dona Cota framför Bichonas avtagbara kapell.

Ha! Min Bichona - som betyder ungefär jättefäet - klarar allt! På en bitvis nästintill obefintlig väg tog vi oss ett par hundra meter upp i Serra do Alemao bara för att jag fått för mig att titta på några underliga stenformationer jag sett nerifrån vår väg.

Vid ett tillfälle fick vi gå ur bilen och laga vägen med stenar for att kunna ta oss vidare, vid ett annat måste vi röja undan en trädstam som fallit rätt över hjulspåren. Nar vi skumpat fram i närmare 1,5 timme delade sig vägen i två. Vi valde den vänstra, och 200 meter senare förstod vi att vi valt rätt av Dona Cotas glädjetjut att döma. Vi hade hamnat på en av hennes bästa väninnors fazenda, utan att överhuvudtaget ha varit på väg dit.


Fazenda do Bene ligger högt, högt uppe och från huset har man en vidunderlig utsikt över hela dalen och bergen pa andra sidan floden Sao Franscisco. Här bor Zumira och hennes man Julio på en 700 hektar stor egendom. De föder upp boskap - där kom det! Boskapsuppfödning.


Jag blev alldeles besatt och förälskad i utsikten. Plötsligt kändes mitt paradis på Santa Rita litet kyffigt och småsunkigt med alla träd och grönskande buskar. Det är ju en sådan här utsikt man vill vakna till varje morgon för att se solen gå upp. För 1,5 miljon är utsikten min, eller din, mindre än en någorlunda spatiös etta pa Söder...

Vi tillbringade i alla fall några härliga timmar på tunet framför Zumiras och Julios hus med hela världen framför våra fötter innan det plötsligt blev bråttom att vända hemåt: Jag kom plötsligt på att jag glömt att stänga av vattenpumpen innan vi åkte.

Julio visade oss en annan väg ner i dalen, och tro det eller ej, på mindre än 20 mycket snopna minuter var vi hemma. Pumpen hade inte bränt ut sig, och vattnet hade inte orsakat någon direkt översvämning, bara vattnat kaffeplantorna litet extra.

Mycket nöjda med våra strapatser satte vi oss på verandan och drack en god Malbec innan mörkret sänkte sig över min del av världen.