Och fram kom jag, och in i bilen kom murarna, och iväg på den nyplöjda vägen for vi. Minst 600 meter. Sen dog motorn. Bränsleslangen hade gått av. Jag ringde Solange på uthyrningsfirman. Hon skulle skicka en ny bil och en mekaniker omgående. En timme senare, i skymningen, ringer hon och säger att hon inte fått tag på någon mekaniker och att hon inte vågar köra i mörkret "ni får vänta tills imorgon", säger hon.
Njae, det kan vi inte, vi står här mitt i urskogen, utan vatten, utan mat, någon måste komma och hämta oss...
Efter nästan sex timmar bland myggor och mörker på cerradon kommer räddningen. En stilig och stark ung man med bogserbil och en ny svart bil till mig att köra hemåt i. Livet leker, och jag med det.
Murarna är trots allt vid gott mod. De har underhållit mig med fantastiska jakt- och fiskehistorier medan vi väntat. När jag släpper av dem är klockan över midnatt. Det hindrar dem inte från att säga att "vi ses vid sju imorgon bitti".
Jag är fullkomligt död, eller åtminstone nästintill döende, när väckarklockan ringer vid sex nästa morgon. Det visar sig snart att även ersättningsbilen befinner sig i ett liknande tillstånd. Den får liksom astmatiska anfall under resans gång.
Nå, vi kommer ut till Santa Rita, och tillbaks in till stan. Jag (!) får köra bilen till en verkstad, vänta i två timmar på beskedet att den har ett allvarligt motorfel, vänta på att Solange ska komma tillbaka från lunchen, innan jag kan sätta mig i ännu en ersättningsbil. Silvergfärgad. Fungerande. Halleluja.
Så, i lust och vånda, kan man kanske säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar