Vår motoboy, det vill säga S. Everaldo, kämpar på med bemästrandet av sin 150-kubikare. Är det inte sanden, så är det vattensamlingarna, så är det utförslöporna, eller för den delen, uppförsbackarna. Han har det inte helt lätt, men kan ju inte tillstå att det var en större utmaning än han riktigt insåg. Nå, det är ju hans problem. Hit kommer han i alla fall varje dag och gör stor nytta. Dessutom kan jag använda honom för mindre inköp, vilket ju är väldigt praktiskt.
Igår ville han säga upp sig med omedelbar verkan. Vi hade diskuterat våld och kriminalitet i allmänhet, och han menade att jag måste beväpna honom, det vill säga köpa en revolver. Han kan ju inte åka mc med sitt gevär varje dag. Och det är mycket farligt att åka på den väg han måste åka, det rånas och överfalls och mördas dagligen. Och så fick jag höra en mängd hiskliga fall som inträffat längs vägen. Men, tyvärr, S. Everaldo, någon revolver kommer jag aldrig att lägga pengar på! Detta uppfattade han som att jag förnekade honom hans grundlagsstadgade rätt att försvara sig, sin familj och sin egendom. Mot slutet av dagen hade han ångrat sig, och trodde nog att hans misstolkat mig, och om han ville ha en revolver så skulle han se till att skaffa den själv...
Nå, vi har i alla fall utvecklat små vardagsritualer, så vid 10.00 är det fika. Då har jag, frun på gården - Dona Fazendeira, kokat kaffe enligt brasilianskt recept: En liter vatten, två matskedar kaffe och åtta matskedar socker får koka upp för att sedan filtreras ned i en termos.
Jag bjuder formellt in honom till fikat, han kommer och hämtar kaffe och av det färska bröd jag alltid ber honom köpa på vägen. Men vi sitter aldrig vid samma bord. Här upprätthålls respekt för hierarkierna. Jag har försökt bjuda in till ett mer demokratiskt umgänge, men det har inte fallit i god jord.
Häromdagen, när jag efter dagens slut häller ut kaffet som blivit över i termosen, så rinner även en liten kaffemarinerad och mycket kokt groda ut. Jag stirrar och vägrar tro på vad jag ser, men jo, den kom ur termosen. Jag har alltså bjudit på detta spetsade kaffe. Fasen vad äckligt! Men äntligen ser jag en positiv och praktisk nytta av att vara diabetiker: Inget sockersött kaffe för mig, inte!
Men bara tanken. Jag har inte berättat för S. Everaldo. Han skulle säkert inte bli upprörd, bara acceptera detta utan större åthävor. Kanske skulle han tycka att jag var ett sjåpigt fruntimmer som ens brydde mig. Det är litet som i Vilda Västern för sådär en 150 år sedan på dessa breddgrader.
Och nu, nu blir det andjakt: Yiiihaaa!
(Kanske skulle överväga det där med att köpa en revolver i alla fall..?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar