Igår hade jag en liten avskedsfest pa Flavios och Eleias pousada. Grillat, såklart, limonete och pilsner. Till efterrätt en kladdkaka, till allas förtjusning. Affärside: Karlssons Kladdkakebageri. Eller inte.
I dag vaknade jag smått anfrätt vid fem, skulle hämta mina kära murare i gryningen. De håller pa att fixa det sista nu innan jag åker. Till exempel kommer jag att kunna lämna tryggt eftersom alla dörrar nu är pa plats. Med lås.
Vi körde hit medan älvorna dansade. Jag planterade litet rosor, fixade och donade med allt utom att börja packa. Vid lunchtid satte jag mig i Bichonan på väg in till stan igen. Det fattas tio säckar cement. Efter ett par kilometer, i en uppförsbacke, lägger Bichonan bara av. Jag kan snabbt konstatera att alkon tagit slut. Tusan också. Jag börjar skriva ett sms - en torped - till Luiz, min nytillträdde direktör. Men mobilen har ingen täckning. Suck. Det är bara att sitta kvar och vänta och hoppas på att någon är på väg in till stan.
Jag har tur, bara ett par minuter senare stannar ett par välklädda herrar. De ler litet menande när de får syn på mina klackskor i vägdammet. De är bekanta till Flavio, och åker iväg för att meddela honom. När tystnaden och dammet lagt sig rasslar det till i löven, och en hel flock med små silkesapor flänger fram för att glo och tjattra på mig och Mona. Jag har fullt sjå med att iaktta den cirkus de erbjuder, jag hinner inte ens börja oroa mig innan Luiz kommer på sin motorcykel med räddningen.
Slutet gott, allting gott! Väl inne i stan går jag på vernissage. Ett slags barnhem ställer ut sina återbruksarbeten. Det mesta ganska förutsägbart, ormar i gammal deg, blommor pa tegelstenar, ja, ni vet. Men en del kul, som till exempel den här soffgruppen helt och hållet gjord av petflaskor.
Så köper jag min cement och sätter av för att tillbringa min sista natt på Santa Rita på ett bra tag. Hur ska jag klara av att inte vara här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar