24 timmar

Lördag morgon vaknar jag hemma hos Joselyce. Hade ärenden att uträtta i staden, och passade på att gå på lokal på kvällen. Det vill säga ett närbelaget hål i väggen där några kalla pingvin-pilsners intogs. Jag var inte i körbart skick, så därför jag sov över.

Glad och ganska nöjd med livet gör jag mig i ordning om morgonen för ännu ett par ärenden innan jag ska återvända till Santa Rita. Joselyces hus ligger tryggt bakom ganska höga murar, det vill säga, man har ingen uppsikt över vad som försiggar på gatan. Så, där trippar jag fram, öppnar porten, och - ingen Bichona!

Jag tror givetvis att jag inte är vaken ännu, att jag drömmer, att det inte har hänt. Men det har det. Min fina, röda bil ar stulen!

Vad tusan ska jag ta mig till? Jag ringer till alla jag tror ska kunna ge mig stöd och tröst. Snart har ett litet gäng samlats på gatan, grannar inkluderade. Polisen är tillkallad: Här ska upprättas anmälan och protokoll. Två tonåringar - Joselyces son Leo och hans kusin Victor - fungerar som känslomässiga kryckor. Victor föreslår att vi ska leta efter Bichonan i grannskapet, jag tvivlar på att det ska ge något resultat, men Leo ger sig av.

Och ta mig tusan! Ett halvt kvarter bort hittar han min Bichona, oskadd med alla delar i behåll. Luskungen, det vill saga alla som samlats för att diskutera stölden, förflyttar sig snabbt, och diskussionen fortsatter om vem och varför och när och hur runt Bichonan.

Så småningom anländer även polisen. De är märkbart roade över det faktum att vi hittat bilen. Ingen anmälan görs, eftersom det innebär att de måste ta bilen i beslag och behålla den för undersökning. Och det kan ta veckor...

Slutet gott, allting gott. Jag sätter mig bakom ratten och kör iväg för att handla skruvar och klädhängare. Två timmar senare kör jag över bron över Stenbäcken - Corrego das Pedras - och lämnar staden, glad och sällsynt tillfreds. Men jag kan fortfarande känna den där tomheten som uppstod i hela mitt väsen när jag upptäckte stölden. Och, sanningen att säga, så handlade det inte så mycket om förlusten av bilen, utan mer om förlusten av min frihet.

Kvällen på Santa Rita inleds med ett besök av Dona Cota, som är glad att jag är tillbaka. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till den lokala festen som hålls för Santo Antonio - de förälskades eget helgon - i kyrkan i Tabocas, 250 meter fran mitt hus.

Och apropa förälskade, så är en teori om stölden den att Joselyces svartsjuke ex-pojkvän fick syn på Bichonan framför hennes hus, drog slutsatsen att en ny pojkvän var på besök, och beslöt sig för att jävlas litet. Det är inte helt otroligt. Svartsjuka är definitivt inte att leka med, och här förväntas man visa svartsjuka som ett tecken pa kärlek...

Så, i lust och vånda, kan man säga, framlevdes detta dygn.