Lida pin

Nu är brölloppet avklarat, alla hitresta har återbördats, det är lugnt och fridfullt. Men det har varit några ganska hektiska dygn. For mig. Som endast varit gäst.
Mina kära fötter har också fått vad de tål. Nej, jag använde inte rosentofflorna, det var för kallt att gå i sandaler. Men jag fick låna ett par andra, lika eleganta och med lika hög klack. Resultat: Blodblåsor pa hälarna. Ska man vara fin får man lida pin. Eller pida lin, som min lillebror Per Putte Peppa Sputnik sa när vi var barn.

Bröllop i medelklassen är pompösa tillställningar, och det här var inget undantag. Det var dessutom ett extremt katolskt bröllop, som drog ut på tiden. Vi stod rätt upp och ned i nästan två timmar medan prästen och andra malde pa. Jag fattade nästan ingenting av vad som pågick, mer än att till slut så var de i alla fall gifta med varandra, Cilinha och Camilo.

Bruden var vacker, och brudgummen stilig, som ni kan se. Alla de kvinnliga gästerna var också tjusiga i blanka långklanningar, högklackat och intrikata håruppsättningar. Herrarna mer konforma i sina svarta högtidsuniformer. En och annan bjöd dock på en färgglad skjorta eller slips. Men, allt detta, vad ska det vara bra för? kan jag inte låta bli att tänka.

Festen hölls utomhus, poolside, på ett närbelaget gästgiveri. Det var skitkallt, och vi satt alla och huttrade med läppar som stötte i blått. Det kunde likaväl ha utspelat sig en försommarafton i Sverige. Förutom att det blev mörkt redan kl. 18.

Det blev dock inte så mycket festande för min del eftersom min lilla adoptivhund Mona försvunnit. Troligen hade hon givit sig av för att leta efter oss. Vi körde fram och tillbaka, fram och tillbaka i timmar och kallade, lockade, ropade, visslade på henne. Hon fanns ingenstans. Så småningom beslutade vi oss för att återvanda i dagsljus, och återvände till festen. Med hopp om att Mona ändå skulle dyka upp.

Festen klingade av, och det blev litet rörigt innan det blev klart med vem som skulle åka med vem, vilken bil som skulle följa efter vilken, och så vidare. I allt detta administrativa trassel ropar någon plötsligt "Jag ser Monas öron!" Och minsann, där kom hon haltande på vägen, stressad och rädd, men tillbaka. Och vi kunde lättade och ganska lyckliga sätta oss i bilarna och åka mot våra sängar.

Slutet gott, allting gott, eller hur? Men, tyvärr, Cilinha och Camilo: Er stora dag kommer jag alltid att komma ihåg som dagen när Mona forsvann...