Förutom att det är tröttsamt och slitigt verkar det inte heller göra någon som helst skillnad. Varje morgon är jag glad och positiv och tänker att i dag kommer jag nästan att vara klar. Varje kväll storknar jag över hur mycket skit det fortfarande finns att ta reda på.
"Bakom varje brasiliansk man går det minst en kvinna med kvast och tar reda på skiten han dräller omkring sig."
Citat mig själv. Gud vad det sopas i detta land! Hantverkarna har bara släppt allt där de stått i förvissningen om att en kader med kvinnor kommer att städa upp efter dem.
Nu håller jag på att försöka införa nyordning. Jag har förklarat för S. Everaldo att i fortsättningen ska vi slänga allt brännbart här, glas och metall här och det som går att kompostera här. Han har lyssnat intresserat, lagt huvudet på sned och fyrat av ett av sina förtjusande leenden "Sim, sim, Senhora". Och så har han gått rakt ut och slängt sin tomma mjölkförpackning på tunet.
Andra företeelser vi ständigt finner på tunet är dokusåpan Big Duck med Mamma Anka och hennes fyra ätteläggar. Igår avhyste jag dem 16 gånger totalt, mellan skottkärrevarven. Jag tröstar mig med att jag i alla fall får starka muskler och glänsande päls av andjakten.
Ett bra recept på sprängd anka? Någon?
Tills detta dyker upp håller jag tillgodo med Picadinha de Mandioca som min väninna Joselyce lagat till. Det är en simmig soppa gjord på mandioca/yucca/tapiok i bitar som kokat samman med cheiro verde, den gröna lukten, vilket vill säga snittlök och färsk koriander, vitlök, lök, malaguetachili och salt. Så överjordiskt gott!
Till sist kommer en bekännelse: Jag har dödat min första orm. Vi vet ju alla att de finns i paradisen, så även här på Santa Rita. Det var inget lätt beslut. Det största levande varelse jag avsiktligt tagit livet av hittills var mördarsnigeln i Ösmo som jag klippte mitt itu när den försökte bo in sig i min rabatt.
Men nu handlade det om ormen eller mig, på något vis. Den hade nämligen tagit sig upp på min terrass medan jag varit ute och jagat änder. Den var inte så stor, kanske 60 cm lång, och hade ganska nyss ätit kunde man se på utbuktningen på dess kropp. Jag hoppade upp på en stol, och beväpnad med en ankavhysarbräda knäckte jag först ryggraden på den så att den inte skulle kunna fly undan innan jag krossade huvudet. Efteråt kände jag mig snarare missmodig än modig. Men även om jag gillar ormar så vill jag inte leva tillsammans med dem. I alla fall inte om de är giftiga. Och det här var en jararáca, giftig som en skallerorm ungefär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar