På väg

Sitter på Rio de Janeiros internationella flygplats Galeao och får tiden att gå tills det är dags att gå ombord på planet som ska ta mig till Paris. Det är ganska kyligt på grund av all AC, styrigt på grund av den ständiga ombyggnaden och skrälligt på grund av ett taskigt höagtalarsystem här på avgångssidan.

Tacka vet jag rösten pa inrikes: Har man en gång hört den glömmer man den aldrig! Se där, ännu ett skäl att flyga till/från Rio de Janeiro!

Nu väntar dryga elva timmar i luften. Numera är det inte något större problem, men på den tiden jag rökte var det nästan outhärdligt, trots snus och åksjuketabletter.

Imorgon, torsdag, landar jag på Arlanda strax efter lunch. Första veckan ska jag bo hemma hos min mamma Lsa, på hotell Skogås. Sen blir det Nämdö för hela slanten, mer eller mindre sex veckor på raken. Jag längtar efter nästan allt just nu...

Lida pin

Nu är brölloppet avklarat, alla hitresta har återbördats, det är lugnt och fridfullt. Men det har varit några ganska hektiska dygn. For mig. Som endast varit gäst.
Mina kära fötter har också fått vad de tål. Nej, jag använde inte rosentofflorna, det var för kallt att gå i sandaler. Men jag fick låna ett par andra, lika eleganta och med lika hög klack. Resultat: Blodblåsor pa hälarna. Ska man vara fin får man lida pin. Eller pida lin, som min lillebror Per Putte Peppa Sputnik sa när vi var barn.

Bröllop i medelklassen är pompösa tillställningar, och det här var inget undantag. Det var dessutom ett extremt katolskt bröllop, som drog ut på tiden. Vi stod rätt upp och ned i nästan två timmar medan prästen och andra malde pa. Jag fattade nästan ingenting av vad som pågick, mer än att till slut så var de i alla fall gifta med varandra, Cilinha och Camilo.

Bruden var vacker, och brudgummen stilig, som ni kan se. Alla de kvinnliga gästerna var också tjusiga i blanka långklanningar, högklackat och intrikata håruppsättningar. Herrarna mer konforma i sina svarta högtidsuniformer. En och annan bjöd dock på en färgglad skjorta eller slips. Men, allt detta, vad ska det vara bra för? kan jag inte låta bli att tänka.

Festen hölls utomhus, poolside, på ett närbelaget gästgiveri. Det var skitkallt, och vi satt alla och huttrade med läppar som stötte i blått. Det kunde likaväl ha utspelat sig en försommarafton i Sverige. Förutom att det blev mörkt redan kl. 18.

Det blev dock inte så mycket festande för min del eftersom min lilla adoptivhund Mona försvunnit. Troligen hade hon givit sig av för att leta efter oss. Vi körde fram och tillbaka, fram och tillbaka i timmar och kallade, lockade, ropade, visslade på henne. Hon fanns ingenstans. Så småningom beslutade vi oss för att återvanda i dagsljus, och återvände till festen. Med hopp om att Mona ändå skulle dyka upp.

Festen klingade av, och det blev litet rörigt innan det blev klart med vem som skulle åka med vem, vilken bil som skulle följa efter vilken, och så vidare. I allt detta administrativa trassel ropar någon plötsligt "Jag ser Monas öron!" Och minsann, där kom hon haltande på vägen, stressad och rädd, men tillbaka. Och vi kunde lättade och ganska lyckliga sätta oss i bilarna och åka mot våra sängar.

Slutet gott, allting gott, eller hur? Men, tyvärr, Cilinha och Camilo: Er stora dag kommer jag alltid att komma ihåg som dagen när Mona forsvann...

Glad midsommar!

Jo, det känns pyrt. Att inte vara på Nämdö när det är midsommar. Jag kommer inte ens att vara på Santa Rita, eftersom jag påbörjat den långa färden mot Stockholm. På midsommarafton sitter jag i en luftkonditionerad buss pa väg till Brasilia och Cilinhas bröllop.


Igår hade jag en liten avskedsfest pa Flavios och Eleias pousada. Grillat, såklart, limonete och pilsner. Till efterrätt en kladdkaka, till allas förtjusning. Affärside: Karlssons Kladdkakebageri. Eller inte.

I dag vaknade jag smått anfrätt vid fem, skulle hämta mina kära murare i gryningen. De håller pa att fixa det sista nu innan jag åker. Till exempel kommer jag att kunna lämna tryggt eftersom alla dörrar nu är pa plats. Med lås.

Vi körde hit medan älvorna dansade. Jag planterade litet rosor, fixade och donade med allt utom att börja packa. Vid lunchtid satte jag mig i Bichonan på väg in till stan igen. Det fattas tio säckar cement. Efter ett par kilometer, i en uppförsbacke, lägger Bichonan bara av. Jag kan snabbt konstatera att alkon tagit slut. Tusan också. Jag börjar skriva ett sms - en torped - till Luiz, min nytillträdde direktör. Men mobilen har ingen täckning. Suck. Det är bara att sitta kvar och vänta och hoppas på att någon är på väg in till stan.

Jag har tur, bara ett par minuter senare stannar ett par välklädda herrar. De ler litet menande när de får syn på mina klackskor i vägdammet. De är bekanta till Flavio, och åker iväg för att meddela honom. När tystnaden och dammet lagt sig rasslar det till i löven, och en hel flock med små silkesapor flänger fram för att glo och tjattra på mig och Mona. Jag har fullt sjå med att iaktta den cirkus de erbjuder, jag hinner inte ens börja oroa mig innan Luiz kommer på sin motorcykel med räddningen.


Slutet gott, allting gott! Väl inne i stan går jag på vernissage. Ett slags barnhem ställer ut sina återbruksarbeten. Det mesta ganska förutsägbart, ormar i gammal deg, blommor pa tegelstenar, ja, ni vet. Men en del kul, som till exempel den här soffgruppen helt och hållet gjord av petflaskor.


Så köper jag min cement och sätter av för att tillbringa min sista natt på Santa Rita på ett bra tag. Hur ska jag klara av att inte vara här?

Långt borta, men ända nära

Ja, i dag är det en stor dag för somliga. Jag tänker kanske främst på min systerdotter Flora och min guddotter Elsa som båda fyller år. Jag firar de båda damerna med Guarana-läsk och kex tillsammans med hundarna på Santa Rita: Hurra! Hurra! Hurra!

Men det är väl också ofrånkomligt att tänka på att det äktenskap som ingås i Stockholm.

Tycker att Lena Andersson , en av mina absoluta favoritskribenter, formulerat en relevant och tänkvärd text kring spektaklet. Läs gärna hennes kolumn Total kärlek, publicerad i DN.

Tack Ann Jönsson som tipsade om texten!

Vintertider

Helt plötsligt är det vinter. Temperaturen sjunker till 15-16 grader nattetid. Och det blir svinkallt, jag lovar. Otänkbara saker som fleece-filt och långärmat blir med ens absoluta nödvändigheter. För att inte tala om pashmina-sjalarna! Men dagarna tillbringas fortfarande strumplöst och kortärmat. Jobbar jag på med min skottkärra och/eller machete kan det bli svettigt, rentav.

Jag måste tillstå att det är skönt med litet lägre temperaturer, framförallt så sover jag mycket bättre. Och mer. För vad ska man ta sig till om de kalla kvällarna? Den enda varma platsen är ju under rosenfiltarna.

De senaste dagarna har Santa Rita invaderats av traktens alla lösdrivande hundar. Vi har haft Grandona, Hassan, Pinguinho och Lobo på besök. Jo, det är jag som namngivit dem. Dagtid gör de inte många knop, de gräver en liten fördjupning i jorden och sträcker ut sig. Rör litet på huvudet om jag rör mig i riktning mot huset. Det kan ju trilla ut någon liten läckerbit, vem vet?

Jag vet ju dock bättre än att mata dem, sa jag låter bli. Men om jag finge råda skulle jag nog ta hand om dem allihop. Men vi är ju två, rentav fyra, om det här. Prinsessan och Mona är inte heller självklart förtjusta.

Jag har fått in några bra förslag på användningsområden för hönshuset. Det bästa hittills kommer från Lisa som föreslår att det borde gå bra att förvara en gummiklädd intendent där. Tack, Lisa!

I övrigt håller jag på med att stänga ned inför min förestående Sverige-resa, har dock litet svårt att föreställa mig en annan tillvaro än denna.

Och apropå denna tillvaro så deltog jag i det årliga firandet av Santo Antonio i den lilla kyrkan i lördags. Det var hur mycket folk som helst, till och med borgmästaren var där. Alla kände alla, och nu känner alla mig. I alla fall till utseendet. Dessutom var jag nära att ropa in en kalv på 600 kg på auktionen som hölls. Man får se upp med blickar och gester i de här sammanhangen...

Värst av allt var dock att jag glömde att ta med mig kameran. Det fanns mycket att dokumentera, om man så säger. Yihaa!

Pingvin-pilsner

24 timmar

Lördag morgon vaknar jag hemma hos Joselyce. Hade ärenden att uträtta i staden, och passade på att gå på lokal på kvällen. Det vill säga ett närbelaget hål i väggen där några kalla pingvin-pilsners intogs. Jag var inte i körbart skick, så därför jag sov över.

Glad och ganska nöjd med livet gör jag mig i ordning om morgonen för ännu ett par ärenden innan jag ska återvända till Santa Rita. Joselyces hus ligger tryggt bakom ganska höga murar, det vill säga, man har ingen uppsikt över vad som försiggar på gatan. Så, där trippar jag fram, öppnar porten, och - ingen Bichona!

Jag tror givetvis att jag inte är vaken ännu, att jag drömmer, att det inte har hänt. Men det har det. Min fina, röda bil ar stulen!

Vad tusan ska jag ta mig till? Jag ringer till alla jag tror ska kunna ge mig stöd och tröst. Snart har ett litet gäng samlats på gatan, grannar inkluderade. Polisen är tillkallad: Här ska upprättas anmälan och protokoll. Två tonåringar - Joselyces son Leo och hans kusin Victor - fungerar som känslomässiga kryckor. Victor föreslår att vi ska leta efter Bichonan i grannskapet, jag tvivlar på att det ska ge något resultat, men Leo ger sig av.

Och ta mig tusan! Ett halvt kvarter bort hittar han min Bichona, oskadd med alla delar i behåll. Luskungen, det vill saga alla som samlats för att diskutera stölden, förflyttar sig snabbt, och diskussionen fortsatter om vem och varför och när och hur runt Bichonan.

Så småningom anländer även polisen. De är märkbart roade över det faktum att vi hittat bilen. Ingen anmälan görs, eftersom det innebär att de måste ta bilen i beslag och behålla den för undersökning. Och det kan ta veckor...

Slutet gott, allting gott. Jag sätter mig bakom ratten och kör iväg för att handla skruvar och klädhängare. Två timmar senare kör jag över bron över Stenbäcken - Corrego das Pedras - och lämnar staden, glad och sällsynt tillfreds. Men jag kan fortfarande känna den där tomheten som uppstod i hela mitt väsen när jag upptäckte stölden. Och, sanningen att säga, så handlade det inte så mycket om förlusten av bilen, utan mer om förlusten av min frihet.

Kvällen på Santa Rita inleds med ett besök av Dona Cota, som är glad att jag är tillbaka. Vi bestämmer att vi ska göra sällskap till den lokala festen som hålls för Santo Antonio - de förälskades eget helgon - i kyrkan i Tabocas, 250 meter fran mitt hus.

Och apropa förälskade, så är en teori om stölden den att Joselyces svartsjuke ex-pojkvän fick syn på Bichonan framför hennes hus, drog slutsatsen att en ny pojkvän var på besök, och beslöt sig för att jävlas litet. Det är inte helt otroligt. Svartsjuka är definitivt inte att leka med, och här förväntas man visa svartsjuka som ett tecken pa kärlek...

Så, i lust och vånda, kan man säga, framlevdes detta dygn.

Santa Rita proudly presents...

... a Bichona

Hon är en Ford Pampa från 1992 med alldeles ny motor och växellåda. Säljaren har givit mig 1,5 års garanti, vilket är sex månader mer än du får pa en splitter-ny bil. Hon går på alko. Hon gör mig fri och oberoende. Lycklig, rentav.

Bara for att jag kan

Nu har vi härjat i mitt hus i två hela dagar. Dona Cota och jag har rensat taket från 100 år av spindelväv, gamla mus- och getingbon, och annat smått och gott man inte vill veta något mer om. Vi har skrubbat golven med stålull för att få bort fläckarna efter den vita kalken jag målat väggarna med. Till slut har vi vaxat och polerat. Många små muskler jag inte visste fanns gör sig nu påminda genom att värka. Men fint blev det. Och gott luktar det.

Huset är över hundra år gammalt, vilket är ganska ovanligt här. Det gamla har inget egenvärde, oftast har man rivit och byggt nytt. Men vi har valt att försöka bevara något som en dag kanske kommer att värdesättas. På gott och på ont, kan jag väl tillägga.

På den goda sidan finner vi ett hus som även under den hetaste tiden alltid är svalt.
På den mindre goda sidan innebär detta att det dammar igen snabbt som tusan genom alla springor som gör att det ar väl ventilerat.
På den goda sidan finner vi ett hus som är byggt enbart med naturliga byggnadsmaterial, som trä och lera.
På den mindre goda sidan gör detta att allehanda småkryp trivs nagot alldeles forträffligt med livet.
På den goda sidan finner vi ett hus med många möjligheter.
På den mindre goda sidan innebär detta också möjligheter för människor utifrån att ta sig in.

Och så där kan jag hålla på och väga för- och nackdelar mot varandra.

Just nu är det dock min bostad. Jag har två rum som står färdiga för eventuella gäster. Planerna för framtiden ar dock att huset ska bli ett litet museum. Jag ska bo i mitt torn, och gästerna ska få bo i ett helt nytt hus med alla bekvämligheter.


Vi har också städat ur hönshuset, och jag funderar som bäst på vad jag ska använda det till. Jag tar tacksamt emot förslag på användningsområden! Höns ar inte riktigt min grej. De är inga rationella djur, man vet aldrig vad de kan ta sig till. Ovanpå detta så har de väldigt läbbiga fötter. Men en påfågel kanske skulle trivas under mina mangoträd?

Däremellan är jag mest uppkopplad hela tiden. Också bara for att jag numera kan!

När gud är i sin himmel

Det är ett tag sedan jag äntligen fick ett fordon till mitt förfogande. Och nu talar jag inte om den röda motorcykeln, utan om a Bichona, en rödlackad läckerbit till pick up. Mitt liv i någorlunda anonymitet blev till en absurd önskan den dag hon blev min. Och i dag har vi testat hennes gränser, när min vän Joselyce och min nyblivna granne Dona Cota och jag gav oss av på en liten expedition upp i bergen.


Joselyce och Dona Cota framför Bichonas avtagbara kapell.

Ha! Min Bichona - som betyder ungefär jättefäet - klarar allt! På en bitvis nästintill obefintlig väg tog vi oss ett par hundra meter upp i Serra do Alemao bara för att jag fått för mig att titta på några underliga stenformationer jag sett nerifrån vår väg.

Vid ett tillfälle fick vi gå ur bilen och laga vägen med stenar for att kunna ta oss vidare, vid ett annat måste vi röja undan en trädstam som fallit rätt över hjulspåren. Nar vi skumpat fram i närmare 1,5 timme delade sig vägen i två. Vi valde den vänstra, och 200 meter senare förstod vi att vi valt rätt av Dona Cotas glädjetjut att döma. Vi hade hamnat på en av hennes bästa väninnors fazenda, utan att överhuvudtaget ha varit på väg dit.


Fazenda do Bene ligger högt, högt uppe och från huset har man en vidunderlig utsikt över hela dalen och bergen pa andra sidan floden Sao Franscisco. Här bor Zumira och hennes man Julio på en 700 hektar stor egendom. De föder upp boskap - där kom det! Boskapsuppfödning.


Jag blev alldeles besatt och förälskad i utsikten. Plötsligt kändes mitt paradis på Santa Rita litet kyffigt och småsunkigt med alla träd och grönskande buskar. Det är ju en sådan här utsikt man vill vakna till varje morgon för att se solen gå upp. För 1,5 miljon är utsikten min, eller din, mindre än en någorlunda spatiös etta pa Söder...

Vi tillbringade i alla fall några härliga timmar på tunet framför Zumiras och Julios hus med hela världen framför våra fötter innan det plötsligt blev bråttom att vända hemåt: Jag kom plötsligt på att jag glömt att stänga av vattenpumpen innan vi åkte.

Julio visade oss en annan väg ner i dalen, och tro det eller ej, på mindre än 20 mycket snopna minuter var vi hemma. Pumpen hade inte bränt ut sig, och vattnet hade inte orsakat någon direkt översvämning, bara vattnat kaffeplantorna litet extra.

Mycket nöjda med våra strapatser satte vi oss på verandan och drack en god Malbec innan mörkret sänkte sig över min del av världen.

Plötsligt händer det!

Corpus Christi är en religiös helgdag som firas i hela landet den 3 juni. En del går i mässan, andra deltar i gatufesten när norra Minas Gerais alla motorcyklister samlas i Pirapora for att visa upp sina åkdon. Och festa. Och ragga. De kallar sig Calangos do Sertão - Savann-ödlor. Undrar om allas vår Hell's Angels-wannabebyråkrat deltar?

Jag håller mig lååååångt från detta, i stilla ro, i min numera skräpfria trädgård. Det går mot vinter, och morgnarna har börjat kännas litet kyliga. Nästan så att man vill sätta på sig en T-tröja. I dag är det dessutom mulet, det kan bli så att säsongens sista regn faller. Sen är det torrt fram till oktober.

Något ganska märkligt hände mig igår, en Aha!-upplevelse utöver det vanliga, kan man säga. Jag tog mig en liten promenad åt ett håll jag vanligtvis inte brukar gå. Faktum var att jag letade efter en plats där min mobil hade täckning, det är litet si och så med den saken invid huset.

Anyhow, där knallade vi fram, Mona, Sessan och jag, i den milda eftermiddagssolen, förundrade över landskapets skönhet.

Plötsligt slog det mig att "Herregud, det här är ju vår mark också!" I ett slag hade tillgångarna fördubblats. Vår lilla remsa är nämligen avdelad exakt p& mitten med ett taggtrådsstängsel, eftersom marken använts for boskapsproduktion? odling? vad tusan heter det? Och jag hade i min aningslöshet alldeles oreflekterat utgått från att stängslet utgjorde gränsen för våra ägor.


Med ens blev det där pequi-trädet som jag tittat på med avund sedan allra första dagen mitt. Och alla mina layout-problem försvann. Nu har jag inga problem med vare sig spritfarbriksbyggen eller vägar eller pooler eller samlingslokaler. Det finns gott om plats for allt!

Resten av Corpus Christi-dagen ska jag använda till att kalka mitt hus en tredje g&ng, på in- och utsidan. Det blir vitt och fint och dessutom haller sig insekterna i schack ett tag. Mycket insekter att hålla i schack, om man säger... Sen kanske jag svingar skäran och hugger mig en stig fram till mina drömmars träd. Kanhända att det blir en alldeles utmärkt plats för meditation och eftertanke.

I övrigt kan jag rapportera att folk här är lika upprörda som jag över Israels agerande. Det övergår bade känsla och förnuft!