Byr&kratisk berg- och dalbana

Vi backar tillbaka n&gra &r i tiden, till 2006 eller 2007. I alla fall till &ret d& vi fick 26 hektar prima cerradomark. Sedan dess har de brasilianska byr&kratkvarnarna h&llit p&och mala. Och ig&r hõll jag s& ãntligen ãgarbeviset, kanske lagfarten?, i mina svettiga hãnder.

Ãven om jag sjãlv inte har varit hãr och fixat med alla papper som krãvts fõr att fõra õver ãgarskapet, s& har jag lagt ner veckor med tid p& att f& fram det.

P& portugisiska heter det cartório, och ãr en slags registreringsbyr& dãr allt som hãnder i samhãllet registreras. Mot en liten avgift fõrst&s. Ingenting utan en liten avgift... N&vãl, ãmbetet att driva en cartório ãr ãrftligt, fr&n far till son, eller faktiskt dotter, fõr den delen.

P& Piraporas cartório, avdelningen fõr registret õver egendomar, jobbar fõrutom ãgaren, en ãttikssur gubbe, ãven hans son, det vill sãga den blivande arvtagaren. Han ãr en hãrlig Hell´s Angels-wannabe i 50-&rs&lderna alltid klãdd i svart lãder, fr&n topp till t&. Verkar inte kunna tala, utan funkar nog mest som utsmyckning. Dãrtill tv& magsura ãldre herrar som ãr de som gõr sjãlva arbetet. Om de har hõrt talas om datorer? Nja, knappast. Allt utfõrs med den senaste kulspetspennetekniken.

Vad kan s&dana herrar kãnna fõr glãdje i sitt arbete? Kanske m&r de allra bãst nãr de kan gõra livet surt fõr en p&stridig gringa i fõrskingringen.

Sju g&nger har jag &kt dit fõr att hãmta det fãrdiga dokumentet. SJU g&nger. Vareviga g&ng har n&got varit fel, eller fattats, och jag har g&tt dãrifr&n med ofõrrãttat ãrende. Ig&r var jag i nãrheten och bestãmde mig fõr att slinka in och se om det skulle vara mõjligt att utan kvittot f& med mig dokumentet.

Friskt v&gat, hãlften vunnet. Jag blev naturligtvis ifr&gasatt och h&nad: Hur kunde jag inbilla mig, och s& vidare... Efter n&gra minuter kom min vãn Fernando in. Alla knepiga gubbar fõrvandlades i ett slag till leende, artiga, nãstintill mãnskliga varelser. De nãstan slogs om att f& betjãna honom. Jag lãmnades mitt i en mening.

Men. Nãr Fernando fõrklarade att han var dãr enbart som mitt sãllskap õppnades pãrleporten ãven fõr mig och fick jag ett fantastiskt bemõtande. De var tvungna att stãnga av flãkten p& grund av luftstrõmmen som uppstod nãr alla fyra viftade p& sina gamla gubbsvansar. Lãderutstyrseln blev med ens relevant i kylan som uppstod i draget. Nej, nej, nej, bãsta frun, n&got kvitto behõvds inte alls, tok heller, frun ãr ju en vãlkãnd person, fattas bara annat.

Morr. M&nga fula ord. Fernando hade dock den goda smaken, eventuellt õverlevnadsinstinkten, att h&lla med mig i min bittra kritik õver ett godtyckligt system.

Men nu har vi papper p& att Fazenda Santa Rita ãr v&rt. Det õppnar fõr steg 2 i utvecklingen: Att f& status som jordbruksproducenter, och dãrigenom tillg&ng till statliga krediter p& oerhõrt fõrm&nliga villkor. Vilket vi behõver fõr att sãtta ig&ng med sockerrõrs- och rosodling.

Innan dess blev det dock tid õver till att grilla n&gra biffar och skõlja ned dem med kall pingvinpilsner. Till detta, inte att fõrglõmma, o limonete: Fint hackad, urskõljd lõk, finhackad grõn paprika, urkãrnade och finhackade tomater med en dressig av fãrkpressad lime och litet salt.

Mer ãn s& behõvs inte fõr att man ska hamna p& livets uppsida igen.

Varde ljus!

Efter nãstan tv& m&nader med varierad tillg&ng p& elektricitet ãr problemet ãntligen ur vãrlden. Peppar, peppar...

I princip varje kvãll, mellan 19 och 20, har elen plõtsligt bara fõrsvunnit, fõr att &terkomma en, tv&, fyra, tolv timmar senare. Och det ãr ju kanske sãrsilt om kvãllar och nãtter man uppskattar ljuset. Hãr blir det ju becksvart redan vid sex-tiden. Men jag ãr beroende av el till kylsk&pet, vattenpumpen och min dator ocks&. Min frustration har givetvis vuxit ju lãngre tid som g&tt, och ingen har lyckats hitta en lõsning. Till saken hõr att grundinstallationen ãr av hobby-karaktãr: Tv& tr&dar som dragits fr&n grannens permanenta installation hãnger och svãnger i luften...

S& hãromkvãllen kom min vãn Fernando p& besõk, och han visste precis var problemet fanns. Inte s& konstigt, eftersom det ãr han som gjort hobby-installationen: Insekter som byggt bo i en strõmbrytare!

En gammal tandborste och tre minuter fõr att stãda ur strõmbrytaren var vad som krãvdes fõr att ge mig livet &ter. Fõr i de allra mõrkaste stunderna tãnkte jag nog att jag skulle vara tvungen att ge upp. Vad gõr man i beckmõrker i elva timmar om man inte klarar av att sova hela tiden? Fõrutom att ligga och lyssna p& alla konstiga ljud och l&ta fantasin flaxa ivãg?

S. Everaldo har dãremot givit upp. Han fixade inte resorna med motorcykeln, och har, med t&rar i õgonen, sagt upp sig. Tr&kigt, men kanske fõr det bãsta. Hade varit ãnnu tr&kigare om han hade tvingats sluta p& grund av att han skadat sig nãr han kõrde mc:n.

Och detta innebãr att numera ãr jag ãgare till detta vidunder. Huruvida jag kommer att framfõra detsamma ãr dock mer tveksamt, tror jag ska fõrsõka byta henne mot en bil. Men vem vet...

Borta bra, ibland

Jag hade sett fram emot en dags byrakratiskt omak i samband med min visumansokan. Nar det val blev sa dags var det en affar som klarades av pa 23 minuter blankt. Inklusive betalning av avgiift pa bank. Oerhort bra bemotande pa federala polisen.

Jag hade ju laddat som tusan, och blev staende alldeles villradig nar allt var avklarat i detta nafs. Och nu da, vad ska jag ta mig till hela resten av dagen?

Det visade sig sa klart inte utgora nagot problem. Litet sushi-lunch och improviserade moten med vanner fick dagen att ga i ett nafs.

Ledarna for BRIC-landerna, det vill saga Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, har samlats i Brasilia. Staden ar fran och till avstangd for alla VIP-transporter hit och dit. Under den sittande presidenten Lula har det forts en expansiv och intelligent utrikespolitik som Brasilien vunnit respekt i olika lager for. Att det har motet overhuvudtaget blivit av ar ett av resultaten av Lulas anstrangningar.

Inrikes ar det sarskilt medelklassen som kritiserar presidenten och regeringen. Det ar kanske inte sa konstigt, eftersom det ar de som haft minst att vinna under Lulas regeringstid. Men, de ar hogljudda och har tillgang till de verktyg som behovs for att skapa opinion, sa det ar medelklassen som ager tolkningsforetradet nar det galler politiken.

Kapitalet haller i huvudsak tyst, nojda med att tjana mycket pengar. Business as usual, liksom.

De fattiga, i alla nivaer av fattigdom, ar daremot en gigantisk vinnargrupp. Man brukar mata resultat av fattigdomsbekampning i hur mycket den ekonomiska medelklassen har okat. Och med det sattet att mata har Brasilien i det narmaste inte uppnatt nagot resultat overhuvudtaget. Rorelsen har framforallt skett inom gruppen fattiga - fran de fattigaste av de fattiga till fattiga, fran fattiga till relativt fattiga, fran relativt fattiga till litet fattiga.

Bland dessa manniskor har Lula och hans parti PT - Partido Trabalhador, Arbetarpartiet - ett enormt stod. Det ar val i host, Lula har redan suttit i tva perioder och kan inte valjas om. Det ska bli spannande att folja pa nara hall.

Det ar alltid lika roligt att umgas med Delma och Adriano, vanner sedan tiden i Belo Horizonte for 20 ar sedan. Deras hus ar ett centrum for manniskor fran hela Brasilien som arbetar med forandring pa ett eller annat satt. Till middagen dok tre personer fran Jequitinhonha-dalen upp. De ar i Brasilia for att delta i en internationell hantverksmassa. Roliga, intressanta, medvetna manniskor for givande samtal kring politik pa alla nivaer - fran mikro till makro och tillbaka.

Man kan behova en dos av detta mellan varven, ocksa.

Stadsliv

Efter nãstan en hel m&nad p& Santa Rita kãnns det ganska mãrkligt att vara i staden. Jag ãr p& vãg vidare till Brasilia, 60 mil nordvãsterut. Ska hãlsa p& hos federala polisen och ordna med mitt permanenta uppeh&llstillst&nd. Det ãr med brasiliansk byr&krati som med guds kvarnar - de mal l&&&&&ngsamt. Fast det har blivit ack! s& mycket bãttre.

En annan viktig komponent i Brasilia-besõket ãr all den sushi jag ska trycka i mig. Det nãrmaste jag kommit sushi sen jag kom hit ãr den burk med tonfisk jag och Joselyce gjorde nõdmackor p& fõr ett par veckor sedan.

Sn&lvattnet rinner redan.

Lãmpligt nog packade min dator ihop imorse. Nu ska jag ivãg till datadoktorn och frãscha upp henne. Det ãr sv&rt att leva dãr jag bor utan bil, men utan dator och en internetupkoppling vore det stõrt omõjligt.

Kaffe med dopp

Vår motoboy, det vill säga S. Everaldo, kämpar på med bemästrandet av sin 150-kubikare. Är det inte sanden, så är det vattensamlingarna, så är det utförslöporna, eller för den delen, uppförsbackarna. Han har det inte helt lätt, men kan ju inte tillstå att det var en större utmaning än han riktigt insåg. Nå, det är ju hans problem. Hit kommer han i alla fall varje dag och gör stor nytta. Dessutom kan jag använda honom för mindre inköp, vilket ju är väldigt praktiskt.

Igår ville han säga upp sig med omedelbar verkan. Vi hade diskuterat våld och kriminalitet i allmänhet, och han menade att jag måste beväpna honom, det vill säga köpa en revolver. Han kan ju inte åka mc med sitt gevär varje dag. Och det är mycket farligt att åka på den väg han måste åka, det rånas och överfalls och mördas dagligen. Och så fick jag höra en mängd hiskliga fall som inträffat längs vägen. Men, tyvärr, S. Everaldo, någon revolver kommer jag aldrig att lägga pengar på! Detta uppfattade han som att jag förnekade honom hans grundlagsstadgade rätt att försvara sig, sin familj och sin egendom. Mot slutet av dagen hade han ångrat sig, och trodde nog att hans misstolkat mig, och om han ville ha en revolver så skulle han se till att skaffa den själv...

Nå, vi har i alla fall utvecklat små vardagsritualer, så vid 10.00 är det fika. Då har jag, frun på gården - Dona Fazendeira, kokat kaffe enligt brasilianskt recept: En liter vatten, två matskedar kaffe och åtta matskedar socker får koka upp för att sedan filtreras ned i en termos.

Jag bjuder formellt in honom till fikat, han kommer och hämtar kaffe och av det färska bröd jag alltid ber honom köpa på vägen. Men vi sitter aldrig vid samma bord. Här upprätthålls respekt för hierarkierna. Jag har försökt bjuda in till ett mer demokratiskt umgänge, men det har inte fallit i god jord.

Häromdagen, när jag efter dagens slut häller ut kaffet som blivit över i termosen, så rinner även en liten kaffemarinerad och mycket kokt groda ut. Jag stirrar och vägrar tro på vad jag ser, men jo, den kom ur termosen. Jag har alltså bjudit på detta spetsade kaffe. Fasen vad äckligt! Men äntligen ser jag en positiv och praktisk nytta av att vara diabetiker: Inget sockersött kaffe för mig, inte!

Men bara tanken. Jag har inte berättat för S. Everaldo. Han skulle säkert inte bli upprörd, bara acceptera detta utan större åthävor. Kanske skulle han tycka att jag var ett sjåpigt fruntimmer som ens brydde mig. Det är litet som i Vilda Västern för sådär en 150 år sedan på dessa breddgrader.

Och nu, nu blir det andjakt: Yiiihaaa!

(Kanske skulle överväga det där med att köpa en revolver i alla fall..?)

Mellan hopp och förtvivlan

Just nu känns det som om tillvaron gungar: Från dans på rosor till grekisk tragedi. Eller, nåja, grekisk myt, i alla fall. Det handlar om ett tröstlöst liv bakom en skottkärra. Likt Sisyfos skjuter jag den framför mig upp och ner, upp och ner. Upp är den fylld med tegelsten, murbruk, rostiga spikar, avloppsrörsbitar, petflaskor. Ner går den tom.

Förutom att det är tröttsamt och slitigt verkar det inte heller göra någon som helst skillnad. Varje morgon är jag glad och positiv och tänker att i dag kommer jag nästan att vara klar. Varje kväll storknar jag över hur mycket skit det fortfarande finns att ta reda på.

"Bakom varje brasiliansk man går det minst en kvinna med kvast och tar reda på skiten han dräller omkring sig."

Citat mig själv. Gud vad det sopas i detta land! Hantverkarna har bara släppt allt där de stått i förvissningen om att en kader med kvinnor kommer att städa upp efter dem.

Nu håller jag på att försöka införa nyordning. Jag har förklarat för S. Everaldo att i fortsättningen ska vi slänga allt brännbart här, glas och metall här och det som går att kompostera här. Han har lyssnat intresserat, lagt huvudet på sned och fyrat av ett av sina förtjusande leenden "Sim, sim, Senhora". Och så har han gått rakt ut och slängt sin tomma mjölkförpackning på tunet.

Andra företeelser vi ständigt finner på tunet är dokusåpan Big Duck med Mamma Anka och hennes fyra ätteläggar. Igår avhyste jag dem 16 gånger totalt, mellan skottkärrevarven. Jag tröstar mig med att jag i alla fall får starka muskler och glänsande päls av andjakten.

Ett bra recept på sprängd anka? Någon?



Tills detta dyker upp håller jag tillgodo med Picadinha de Mandioca som min väninna Joselyce lagat till. Det är en simmig soppa gjord på mandioca/yucca/tapiok i bitar som kokat samman med cheiro verde, den gröna lukten, vilket vill säga snittlök och färsk koriander, vitlök, lök, malaguetachili och salt. Så överjordiskt gott!

Till sist kommer en bekännelse: Jag har dödat min första orm. Vi vet ju alla att de finns i paradisen, så även här på Santa Rita. Det var inget lätt beslut. Det största levande varelse jag avsiktligt tagit livet av hittills var mördarsnigeln i Ösmo som jag klippte mitt itu när den försökte bo in sig i min rabatt.

Men nu handlade det om ormen eller mig, på något vis. Den hade nämligen tagit sig upp på min terrass medan jag varit ute och jagat änder. Den var inte så stor, kanske 60 cm lång, och hade ganska nyss ätit kunde man se på utbuktningen på dess kropp. Jag hoppade upp på en stol, och beväpnad med en ankavhysarbräda knäckte jag först ryggraden på den så att den inte skulle kunna fly undan innan jag krossade huvudet. Efteråt kände jag mig snarare missmodig än modig. Men även om jag gillar ormar så vill jag inte leva tillsammans med dem. I alla fall inte om de är giftiga. Och det här var en jararáca, giftig som en skallerorm ungefär.

Saker som förpestar tillvaron

Vaknade litet negativt i morse, och det verkar som om det håller i sig. Det som väckte mig i gryningstimmen var ett konstigt, krunchigt ljud. I dimmorna mellan vaken- och medvetslöshet tog det ett tag innan jag lyckades lista ut vad det var. Resolut öppnade jag fönsterluckan, och, javisst! 15 centimeter från mig stod en av grannens hästar och betade.

Till saken hör nu att hästar inte är några favoritdjur. Och det faktum att grannens åtta hästar titt som oftast tar sig igenom avspärrningarna för att gnaga på mitt goda, saftiga gräs gör att jag tvingas konfrontera rädslan dagligen. Nu har jag kommit så långt att jag vågar köra iväg dem. De är ju flyktvarelser, vilket underlättar.

Tänker nu fortsätta med mer minus-saker i min vardag:
Byråkrati
Machismo
Insekter, som alla vill ha en bit av den kaka jag verkar utgöra:

• alla slags myrjävlar
• alla slags flugjävlar
• alla slags myggjävlar
• alla slags geting-, humle, bi- och bromsjävlar
• alla slags spindeljävlar
• alla slags skalbaggsjävlar

Kortsiktigt tänkande
Förkylningsvirus

Under påskhelgen kalkade jag mitt hus på in- och utsidan. Det regnade en del, så det tog längre tid än beräknat. Ett lager till behövs för att det ska bli riktigt fint. Sen ska jag anlägga gräsmatta runt hela huset. Dels för att det är fint, men dels också för att binda jorden.

Enligt god brasiliansk tradition är gårdsplanen en plätt jord som är kliniskt fri från all växtlighet. Det är den delen som jag sopar löv på varje dag. När det regnar medför det att skyfallen drar iväg med en god andel av den jord som ligger bar, och det bildas djupa bäckfåror som man får skotta igen efter regnet. Nu hoppas jag att en karftig gräsmatta kommer att göra susen. Förutsatt att hästarna låter den växa ifred...

Finns det något sätt att permanent skrämma bort dem? Tacksam för råd och stöd i dessa dialektiska språng.

Och här kommer ankorna...

Nu har löjet på kort tid övergått i hat. En ny rutin är att varje gång the shitbirds dyker upp greppar jag kvasten och ger mig skrikande av i galopp efter dem. De är smarta som fanken. Men den syn vi tillsammans erbjuder måste vara värd en del: Fyra nästan vuxna ankungar, en ankmamma och jag på led vaggandes fram i expressfart över ägorna.

Hade jag varit sådan hade vi smaskat på ugnsstekt anka i apelsinsås ikväll...