Lust och fãgring stor

S&hãr lãmnar jag snart Santa Rita fõr vidare ãventyr p& Nãmdõ, det andra paradiset i mitt liv. Kãnner mig s& rik, som f&r ha tillg&ng till tv& stycken vãsenskilda vãrldar. Under de hãr m&naderna har vi &stadkommit mer ãn vad som var planerat, vilket ocks& det kãnns rikt.

P& fredag flyttar Dona Cota och Sr. Geraldo in i v&rt renoverade hus. Sr. Geraldo har redan bõrjat odla: Vi ska prodcera vattenmeloner, pumpor, passionsfrukt och okra fõr fõrsãljning tillsammans. Det vill sãga han gõr jobbet, vi st&r fõr land, frõn och verktyg. Fõrhoppningsvis kommmer odlingarna att ge s&pass att jag kan kõpa en starkare vattenpump s& att det g&r fortare att vattna. I dag spenderar jag runt tv& timmar VARJE dag med att vattna. Det kãnns rãtt s& ineffektivt, meditativt dock.

Mangotrãden st&r ãntligen i full blom - en m&nad senare ãn fõrra &ret. Det innebãr att december blir mangom&nad. Jag missade ju den i fjol...

I lõrdags hõlls den &rliga festen till Sankt Antonios ãra, barnens och kãrlekens beskyddare. ALLA var dãr och &t mandiokakex och drack quentâo - varm sprit, ingefãra socker och vatten. Min vãninna Joselyce ropade nãstan in en gris p& auktionen fõr min rãkning. Vi hõll andan ett bra tag innan n&gon bjõd õver. Lãttnaden var stor, jag vill inte ha en gris, och Josy har inga pengar! Hon budade bara fõr att hon kunde...

Eftersom jag numera ãr en respekterad och vãlkãnd profil i regionen fanns jag med i programmet, som fjãrde person efter borgmãstaren och tv& storgodsãgare och som fõrsta och nãstan enda kvinna. Detta fõrpliktigade bland annat till att lãmna en g&va till auktionen som drar in pengar till den lilla kyrkan i Tabocas.

Sankt Antonio p& altaret i kyrkan, som tillsammans med en utrangerad fotbollsplan ãr de enda synliga tecknen p& civilisation i byns centrum. Ingen farmacia, ingen bar, bara buskar...

Denise, min arrendator Divinos 14-&riga dotter, och jag har startat ett godisproduktionsbolag ihop, s& vi producerade godsaker som vi skãnkte. Och gjorde samtidigt reklam fõr Dê Me Doces - Ge mig sõtsaker - som firman heter. Man kan komma langt med Coco Top, Café Xou och Choko Bau, det vill sãga kokostoppar, chokladbollar och kladdkaka... Svenska kalaskakor har gjort sitt int&g p& den brasilianska landsbygden! Min kladdkaka s&ldes fõr õvrigt fõr 220 spãnn.

Nã, nu f&r det rãcka, jag avslutar sãsongen med litet fler bilder. Ha en finfin sommar alla!

Blommande Ipé Roxo lyser upp hela landskapet just nu.


Itacolomy~stenen reser sig 40 meter hõg p& toppen av ett berg och har fri sikt õver hela Brasilien, tror jag.


Caribi-palmer p& Fazenda dos Caribis, en av de vackraste platser jag varit p&. Fazendan drivs av Sr. Durval, 83, och Dona Silvia. De har boskap coh grisar och producerar ost och andra mejeriprodukter p& en extremt vãlskõtt egendom. Vill ha!


Divino och sonen Pedro i kyrkan i min lilla by Tabocas. P& herrsidan...


Bara fõr att det var s& vackert!

Syns jag inte, finns jag inte...

Och nu syns Fazenda Santa Rita, i alla fall. Under veckan som g&tt har Divino, v&r arrendator plõjt upp all betesmark, min boi-friend och hans kompisar har gjort s& gott de kunnat, och har nu begett sig till n&got grõnare p& n&gon sida av ett annat stãngsel. Och nu kan jag se hela vãrlden, det vill sãga fr&n stãngsel, till stãngsel. 26 hektar visar sig inte vara s&dãr vãldigt mycket nãr allt kommer omkring... Sju stackars hãtar vandrar fortfarande kvar p& denna tundra.

Jag h&ller p& och fõrbereder min &terresa till den svenska sommaren. Det ãr b&de tr&kigt och roligt, eller tvãrtom.

Dog stories

Nu ãr de borta. Alla &tta som i tv& m&nader snott runt mina ben i tilltagande storlek och energi. Mamma Prinsessan ãr ocks& borta tillfãlligtvis. Hon ãr i Brasilia och blir steriliserad. Efter gissningsvis 7-8 graviditeter tyckte vi att hon kunde f& slippa fler. S& Cotinha, Rabinho, Pirata, Geraldinho, Leãozinho, Sassa, Rainha och Flopsy blev hennes sista, och min fõrsta, kull.

Leãozinho och Geraldinho fick en litet tuffare start p& livet ãn de andra. Elaka flugor la ãgg i sm& s&r de f&tt, Geraldnho p& frambenet och Leãozinho p& baktassen. Jag plockade ut 73 feta vita larver med pincett ur den tassen, satt en hel kvãll och drog ut dem s& snart de visade sina fula trynen. Geraldinhos s&r var mindre, liksom hans larver, de var bara kanske 20 sammanlagt. Nãsta morgon, skãrtorsdag, var helgdag och inte mycket õppet. Men jag lyckades f& tag p& en veterinãrstudent som nog rãddade livet p& valparna. Han skrev ut antibiotika och olika larvdõdarpulver.

Leãozinhos dõende tass, lila av larvdõdarpulvret.

Leãozinhos tass gick dock inte att rãdda. Senare p& eftermiddagen amputerade jag den med en sax. Och den lille modige, t&lige hunden bara uthãrdade allt. Dagen efter hoppade/haltade han fram p& sin lille stump. Han fick fõlja med mamma Prinsessa till Brasilia fõr att gõra en efterchck att jag knipsade rãtt och om han kanske behõver n&gon slags rehab. Men han stormar fram precis som de andra, busar och bits och attackerar och ãr fõrst vid matsk&len.

Jag har hittat bra nya hem fõr dem alla, flera kommer jag dessutom att kunna trãffa litet d& och d&. Fõrst&r inte riktigt vad det ãr med hundar som f&r mitt annars s& cyniska hjãrta att fullkomligt svãmma õver av n&got varmt, obestãmbart oerhõrt kletigt. M&ste nog ta en tur till terapeuten och gõra n&got &t detta.

Med kossorna gõr jag ocks& framsteg. Det ãr till exempel fullt mõjligt fõr mig att lugnt traska igenom p& samma sida stãngslet numera. Fõrtroendet fõr dem kanhãnda fõds i vad de &stadkommer: Snart ãr utsikten milsvid, giraffgrãset ãr nergnagt till grunden. Mumsiga biffar blir det av allt Santa Rita-grãs!


Nu ãr det bara en ynka m&nad kvar till Sverige-resan. Det ska bli hãrligt att f& vara p& Nãmdô igen. Och att f& kll p& vad som hãnder i stora vãrlden. Utan egen uppkoppling ãr nyhetsbevakningen mycket ytlig och endast flãckvis. Hõrde n> om att Usama Bin Laden mõrdats...

Uppbrott ãr aldrig lãtta, hãr underlãttas det av att det bõrjar bli kyligt om kvãllarna. Man f&r allt sãtta p& sig en kofta om man vill sitta ute...

Till sist litet papegojor som snor mina vita guavor...

Trovão/Muller - min nye boi friend

Detta ãr min nya ko-mpis. Han kommer brakande genom grãset nãr jag ropar, och fõljer tillgivet varje steg jag tar. Ibland vill han lukta p& min hand, och ibland f&r jag klia honom mellan hornen. Allt detta vãnslande fõrutsãtter doch att vi har ett stadigt stãbgsel mellan oss. Men, miraklens tid ãr ãnnu icke fõrbi, trodde aldrig att jag skulle v&ga h&lla mig s& nãra ett kodjur, en tjur faktiskt, som jag nu gõr dagligen med herr Muller. Divino har uppfyllt alla sina &taganden, vi har f&tt en ny infart och nya stãngsel delar av den bebodda delen och den del som numera tills vidare ãr avsatt fõr boskapsuppfõdning. Det ãr p& denna del som mahognyplantorna s& sm&ningom ska ner i jorden. Fõr det ãr nãmligen s& himla vist inrãttat att kossor inte ãter mahognyplantor, bara bajsar p& dem. Och det tycker mahognyplantorna om. Jag har tillbringat natten p& bussen fr&n Brasilia och sitter nu och vãntar p& att supemercadon ska õppna s& att jag kan proviantera infõr den stundande p&sken. &kte i sõndags, lõste ett byr&kratiskt problem p& 23 minuter blankt ig&r, och kom tillbaka imorse. Hann med litet sushi och manikyr...

Now we're talking...

Varsagoda! Prinsessan med sina aatta knappt en vecka gamla valpar. De huserar numera inne i badrummet, efter en dramatisk natt med tropiska regnstormar. Kopioesa maengder vatten, blixtar och dunder! Vi var helt enkelt tvungna att hjalpa Sessan att flytta alla valparna fraan jordhaalan till ett torrare staelle under tak.

Den haer bilden aer en bonus, bara foer att jag kan:

Panik

Tiden bara gaar och gaar utan att jag fixar en ordentlig uppkoppling. Just nu sitter jag paa ett internetfik i Brasilia och det aer inte riktigt den miljoe jag behoever foer att sammanfatta den senaste tidens alla haendelser.

Det stoersta som haent aer nog att det numera vandrar 20 saftiga biffkor och naagra skraltiga haestar och foerser sig av allt saftigt bete paa fazenda Santa Rita de Tabocas. Paa bara naagra faa veckor har jag numera oeverblick oever aegorna, aer inte bara instaengd bakom en mur av hoegt graes. Trots det hot kossorna utgoer - farliga djur! Och S-T-O-R-A! - kaenns det saa bra att all den haer jorden anvaends till naagot.

En annan viktigt haendelse aer att Prinsessan har foett aatta fina, friska valpar, fyra tikar och fyra hannar, vita med bruna och/eller graa flaeckar. Hade jag kunnat saa hade jag naturligtvis laegt upp en bild. Den kommer. Hon drog sig undan i det hoega graeset bakom hoenshuset, jag hoerde henne andas fram valparna. Naesta dag kom hon fram foer att aeta och dricka. Saa tog hon min hand i sin mun och fick mig att foerstaa att jag skulle foelja efter henne. Hon ville visa sina barn barn foer mig. Inte ett enda av mina oegon var torrt, jag lovar. Saa, nu aer fraagan, hur maanga ska jag behaalla... Alla aatta... Eller?

Livet fortsaetter, som ni foerstaar, aeven om uppdateringarna droejer. Men redan naesta vecka hoppas jag attjag skaffat mig en fungerande uppkoppling igen. Haall tummarna!

Efter regn kommer sol?

Det bara vrãker ner, hela tiden, dag ut och dag in. Alla tycker det ãr underligt. Jag tycker att det ãr fõrfãrligt. Kan inte &ka ut till Santa Rita eftersom vãgen best&r av lervãlling och djupa, vattenfyllda kratrar som jag inte litar p& att Bichonan tar sig igenom. Och jag har ingen lust att bli st&ende mitt ute i maton utan mõjlighet att ta mig loss och bara hppas p& att det kommer n&got terrãngg&ende fordon som kan dra med mig.

Men, herregud, detta ãr ju en sm&sak om man jãmfõr med Japan...

Kom tillbaka fr&n São Paulo ig&r, &kte med dit och vinkade av Sven som satte sig p& planet tillbaka till snõ och kyla. Passade p& att hãlsa p& en gammal vãn. Det blev n&gra dramatiska dagar. Fõrsta natten brõt n&gon sig in i Claudias lãgenhet och stal hennes bãrbara dator medan vi l&g dãrinne och sov. Iskallt och professionellt, men lãskigt. N&, dagen tillbringade vi p& olika polisstationer, men att skaffa prisuppgifter p& fõnstergaller, och s& vidare.

P& kvãllen blev en av Claudias tv& hundar sjuk. Det ledde s& sm&ningom till akut veterinãrbesõk, efter mycket oro och fõrsõk att lindra smãrtor. Krisen varade i 24 timmar, sen m&dde den lilla hundstackaren ãntligen bra. Och det var dags fõr mig att sãtta mig p& bussen fõr att 14 timmar senare kliva av i ett regningt Pirapora.

Och nu sitter jag hãr, mestadels p& verandan i Joselyces trãdg&rd och lãser deckare. Och vãntar.

Ett myrbo till. Och en snygg häst

Nu är karnevalen över för min del. Det bidde inte ens en fingertutt. Orkade inte ta mig ut i movucan, satt hemma och spelade UNO och drack pilsner istället. Säkert lika roligt, om inte -igare.

Min vän Sven var dock ute på stan och rörde på sina lurviga. Han kom hem framåt nattkröken och var litet smålurig. Hade nog blivit en och annan pilsner för hans del också.

Här får ni se ett myrbo på nära håll:




Och det här är den gudomliges snygga häst. Kolla in gräsmuscharna!

Karnevalsyran lyser mest med sin frånvaro...

Det är visserligen karneval. Det pågår visserligen fester på gator och torg. Visserligen borde jag delta, men jag har ingen vidare lust. Pust. Får se om jag övervinner min ovilja och ger mig ut en sväng ikväll. Det regnar en del just nu, vilket även har en avskräckande inverkan på beslutet att ge sig ut.

Här kommer bilden på mitt betesgräs, som jag lovade:


Porträtt av mina giraffer. Men, jag ser inga giraffer. Man ser dem inte för de betar inne på ängen. (Karlsson på taket målade en gång en tavla med en ensam, liten röd räv på som han kallade Porträtt av sina kaniner. Räven hade ätit upp kaninerna. Jag tyckte det var jätte-roligt när jag var barn. Och tycker fortfarande, måste jag tillstå.)

Gudomligt besök

Den gudomlige ankom sen eftermiddag. Plötsligt satte hundarna av upp mot grinden, vilt skällande. Sven såg en man till häst rida förbi. "Aha", tänkte jag, "ännu en av dessa förhoppningsfulla tandlösa män". Men jag hade fel: Det var Divino, den gudomlige, granne, boskapsuppfödare och köttbutiksinnehavare som kom för att diskutera gemensamma intressen.

Han har intresse av att föda upp fler kossor som han kan slakta och sälja i sin köttbod. Jag har intresse av att någon äter upp mitt giraff-bete så att landskapet hålls öppet. Som det är nu, med nästan tre meter högt gräs som omringar min lilla halvröjda oas, känns det nästintill hopplöst.

Men här kom Divino med lösningen. Vi byter tjänster med varandra: Hans kossor får mitt gräs. Jag får ett öppet landskap, någon som underhåller och lagar mina stängsel och håller ett öga på att allt står rätt till om jag skulle behöva resa bort. Samt tillgång till traktortjänster, om jag skulle vilja förbättra infartsvägen till exempel.

Divino är född här, har vuxit upp här och levt hela sitt liv på gården som hans pappa byggde upp från grunden under 50-talet. Han kan det mesta man behöver kunna för att överleva och leva här. Dessutom har han en infrastruktur som tillåter honom att sköta sig själv, han behöver inte, som jag, leta efter arbetskraft och maskiner för att göra vad som behövs göras.

Han har en jätte-trevlig fru som heter Lucy, och som föder upp grisar. Blev litet sugen på en när jag såg två dagar gamla, gråfläckiga kultingar vältra sig i gyttjan. Och jag har ju en färdigbyggd stia...

Det blir inga bilder förrän Sven vaknar, men då kommer det en på Divinos snygga häst och en på mitt giraff-bete.

Infriat löfte

Nu är det ganska sen morgon, lyckades sova länge efter en festkväll med ganska mycket pilsner - ölen blir vår död! Det är så himla gott med iiiiskall pilsner i värmen. Ja, ni förstår...

Allt som ska vara vaket är det också, inklusive de förhatliga bladskärarmyrorna som jag försöker utrota. Det går sådär. Jag går runt med munskydd och giftspruta och tror att nu, nu är det sista attacken. Men dagen därpå är det nya hål i marken och nytt myrliv på gång. Men jag hoppas på att trägen vinner, har något slags inre motstånd mot själva dödandet. Det bär emot.

I övrigt ligger dagen blank som ett nyöppnat Word-dokument: Que será, será.


Här bor de bra, myrorna, i skuggan under apelsinträd och kaffebuskar. Det är de rödare högarna som markerar ingångar till deras rike.

Busy, busy day

Väldigt busy dag, i dag. Började bittida med ett samtal med min lilla mamma. Upphör aldrig att bli förvånad över teknik när den fungerar - tack gode gud för Skypen! Sen vattnade jag mina rosor, mina flitiga lisor, mitt fikonträd, mina nyansade bananplantor och två av mina kokospalmer. De fick varsin näve grovsalt också, att växa på. Sen visade det sig vara en bra dag för eldning. Inget särskilt, bara en bra dag för att just elda.

Sven drog igång och snart stod lågorna höga ute på fältet. Jag lät mig inspireras, och gav mig på att demontera ett par nyfällda träd med min facão. Machete, typ. Det är härligt att elda, förtärande härligt. Och bra. Brandrök håller ormarna borta.


Eller framme. Eller? Upptäckte den här jararacussun på väg till badrummet, när den låg och läskade sig i det tillfälliga fågelbadet. Stor. För stor för att jag skulle ge mig på den. Jag bad Sven hålla ett öga på den, medan jag gav mig av efter hjälp. Han passade på att dokumentera gästen. "Sr. Geraldo, Sr. Geraldo! Snälla herrn kom och hjälp mig att döda en orm!" "Javisst Dona Mekki, meddetsamma" sa han, och utrustade sig med en två meter lång påk.

Jararacussun gick snabbt sitt öde till mötes, och Sven slängde henne på elden för kremering. Ögat blev bestämt en aning vaksammare efter detta. Vi vet ju att de finns, men det är så sällan de dyker upp att man inte tänker på dem. Den här hade förmodligen bestämt sig för att sticka, just på grund av brandröken.

Så vi fortsatte att elda och hoppas på regn. Molnen tornade upp sig runt, runt, runt. Åskan mullrade runt, runt, runt. Men något regn blev det inte.

Igår blev det helt utan vår förskyllan Majsfestival. Dona Cota hade kommit över färsk majs och började dagen med att erbjuda oss kokta majskolvar. Sen kom rostade. Sen kom mingau, som är mald, färsk majs kokt med mjölk, socker och kanel. Blä, om ni frågar mig... Men vi tackade och tog emot ungefär två liter. Kan vara bra att ha, om inte annat så om man får oväntat hundbesök.

Mätta på majs gick vi en promenad ner till floden São Francisco innan skymningen. Så fridfullt. Kolla in Svens bilder, en på himmel och en på flod.





Dagens kvällspromenad blev kortare, bara en sväng över till grannen. Sr. Geraldo hade varit och lånat ett gevär. Han måste skjuta en häst som blivit sjuk. Tillsammans lyckades vi lista ut hur man laddar och skjuter med geväret. Han ska skjuta hästen tidigt imorgon, nere vid floden, så blir den fiskmat och ligger inte kvar någonstans och luktar.

Medan han sysslar med det ska vi åka in till staden och handla mat och pingvinpilsner.

Loften om regn

Nu har vi vintertid. Det innebar for min del att jag vaknar klockan sex istallet for sju. Da kommer ljuset och de sma, skraniga papegojorna: Varlden vaknar. I dag med regntung himmel, kanhanda regnet kommer under formiddagen? Det har inte regnat pa over en manad, och litet fukt ar efterlangtat av manga. Inte av mig dock, eftersom det blir svarare att ta sig fram med alla djupa vattenpolar. Men, det ar ju bra for mina trad, forstas.

De senaste dagarna har jag kampat pa med att utrota hela civilisationer av termiter, vars roda hogar vaxer sig storre for varje dag som gar. De ar helt enkelt fantastiskt arbetssamma. Jag knatar kring med stora handskar och munskydd och en giftpump och sprutar ned ett rosa pulver i halen. Verkar inte gora sarskilt mycket verkan dock, nasta dag ar det en ny hog, ett nytt hal intill det jag sabbat.

Mellan mordraider och annat rojande laser jag Jorden de arvde av Bjorn af Kleen. Den handlar om den jordagande klassen i Sverige i dag: Morker, mina vanner. Det verkar som om Sverige inte ar ett modernt, demokratiskt land utan ett i grunden fortfarande feodalt rike. Lasvard, finns i pocket.

Sven sover fortfarande, vi vaxelverkar: Han nattugglar och jag gryningsspanar. Hade han varit vaken hade jag lagt upp en bild pa myrmarkerna. Jag har namligen givit bort min kamera/mobil, sa jag forlitar mig pa hans sa lange. Den kommer, jag lovar. Bilden alltsa.

Världen XXL och XXS

Igår tog min vän Flavinho med mig hem till sin äldsta dotters gudföräldrar - o compadre och a comadre. Vi skulle bland annat titta på litet skog compadren planterat på sin egendom. Förutom att odla snabbväxande eukalyptus och kanadensisk furu till träkolsproduktion har han också experimenterat med ädelträ, som mahogny och teak.


Compadrens mahognyskog. Träden är snart 4 år gamla. Varje träd är värt omkring 30.000 när det är dags att skörda om sisådär en 8-10 år.

Intressant att träffa människor som äger 31.000 hektar mark, och som planterat mahogny på 200 av dem. Det är så mycket att det inte går att tänka sig, men om man tänker att egendomen är 100 meter bred, så skulle den vara 310 mil lång, det vill säga en tredjedel av resvägen mellan Stockholm och Rio de Janeiro.

Vi åkte runt på ägorna i en stor silverfärgad Chevrolet, på röda lervägar, mellan träden, under vinrankor, bilen tog sig fram överallt. Sr. Darcy, som compadren heter, berättade om alla sina experiment med olika plantor. Roligt och inspirerande.

Comadren, som har ett namn som är omöjligt att komma ihåg om du inte sett det skrivet, har samtidigt ägnat sig åt trädgårdsarbete.


Man kan ha en big, big trädgård när man äger så mycket mark...

Tillbaka på Santa Rita, 26 hektar, blev allt plötsligt mycket lättare att överblicka. Gillar mina litet mindre perspektiv. Dessutom fick jag ju se mitt avokadogröna hus i dagsljus för första gången. Och lyckan var stor när jag såg att det var exakt den färgton jag ville ha som hamnat på väggarna. Det var svårt att avgöra, eftersom själva målningen skedde efter mörkrets inbrott.


Mitt fina, nymålade vattenhus som rymmer kök, badrum och redskapsbod.

Tre unga män kom vandrande via grannen och erbjöd sina tjänster. Vi förhandlade litet, och de kommer tillbaka på fredag och ska röja dikesrenarna på infartsvägen, gången ner till brunnen och öppna den nya entrén. Växtkraften är nästan övermäktig. På några ynka månader har intorkade ökenområden förvandlats till betesmark för giraffer med över tre meter högt gräs.

Ja, så i lust och vånda, passerar dagarna. I dag är jag nöjd över att inte behöva lämna min terass, ingen resa in till staden. Faktiskt första dagen sedan jag kom tillbaka.

Tillbaka

Santa Rita valkomnade oss. Jag hade befarat att jag skulle komma tillbaka till kaos och elande efter sex manader i exil. Men mitt hus var sa stadat och fint, och ograset hade visserligen tagit over, men inte varre an att det gick att acceptera. Viktigast av allt var att min sju rosor frodades. Och att fladdermossen inte tagit over huset. Och att lilla, fina hunden Prinsessan troget invantat min aterkomst. Nar vi anlande pa formiddagen i stekande sol kom hon hoppande i det hoga graset, som om jag bara varit borta over natten.

Jag hade ju tva vanner i sallskap med fran Sverige, Sven och Karin. Det kandes som en bra buffert. Och de har varit bra pa andra satt ocksa, med hackor och liar har framforallt Sven kastat sig over ograset. Sakta men sakert har tradgarden anyo tagit form.


Hundar, barn, brasileiros och tva gringos. Pa besok hos Sr Geraldo och Dona Cota pa andra sidan staketet.

Nu har Karin redan akt hem. Sven och jag befinner oss i Brasilia - UFO-modellen pa det brasilianska hoglandet. Litet skont att befinna sig i 2000-talet mellan varven...