Infriat löfte

Nu är det ganska sen morgon, lyckades sova länge efter en festkväll med ganska mycket pilsner - ölen blir vår död! Det är så himla gott med iiiiskall pilsner i värmen. Ja, ni förstår...

Allt som ska vara vaket är det också, inklusive de förhatliga bladskärarmyrorna som jag försöker utrota. Det går sådär. Jag går runt med munskydd och giftspruta och tror att nu, nu är det sista attacken. Men dagen därpå är det nya hål i marken och nytt myrliv på gång. Men jag hoppas på att trägen vinner, har något slags inre motstånd mot själva dödandet. Det bär emot.

I övrigt ligger dagen blank som ett nyöppnat Word-dokument: Que será, será.


Här bor de bra, myrorna, i skuggan under apelsinträd och kaffebuskar. Det är de rödare högarna som markerar ingångar till deras rike.

Busy, busy day

Väldigt busy dag, i dag. Började bittida med ett samtal med min lilla mamma. Upphör aldrig att bli förvånad över teknik när den fungerar - tack gode gud för Skypen! Sen vattnade jag mina rosor, mina flitiga lisor, mitt fikonträd, mina nyansade bananplantor och två av mina kokospalmer. De fick varsin näve grovsalt också, att växa på. Sen visade det sig vara en bra dag för eldning. Inget särskilt, bara en bra dag för att just elda.

Sven drog igång och snart stod lågorna höga ute på fältet. Jag lät mig inspireras, och gav mig på att demontera ett par nyfällda träd med min facão. Machete, typ. Det är härligt att elda, förtärande härligt. Och bra. Brandrök håller ormarna borta.


Eller framme. Eller? Upptäckte den här jararacussun på väg till badrummet, när den låg och läskade sig i det tillfälliga fågelbadet. Stor. För stor för att jag skulle ge mig på den. Jag bad Sven hålla ett öga på den, medan jag gav mig av efter hjälp. Han passade på att dokumentera gästen. "Sr. Geraldo, Sr. Geraldo! Snälla herrn kom och hjälp mig att döda en orm!" "Javisst Dona Mekki, meddetsamma" sa han, och utrustade sig med en två meter lång påk.

Jararacussun gick snabbt sitt öde till mötes, och Sven slängde henne på elden för kremering. Ögat blev bestämt en aning vaksammare efter detta. Vi vet ju att de finns, men det är så sällan de dyker upp att man inte tänker på dem. Den här hade förmodligen bestämt sig för att sticka, just på grund av brandröken.

Så vi fortsatte att elda och hoppas på regn. Molnen tornade upp sig runt, runt, runt. Åskan mullrade runt, runt, runt. Men något regn blev det inte.

Igår blev det helt utan vår förskyllan Majsfestival. Dona Cota hade kommit över färsk majs och började dagen med att erbjuda oss kokta majskolvar. Sen kom rostade. Sen kom mingau, som är mald, färsk majs kokt med mjölk, socker och kanel. Blä, om ni frågar mig... Men vi tackade och tog emot ungefär två liter. Kan vara bra att ha, om inte annat så om man får oväntat hundbesök.

Mätta på majs gick vi en promenad ner till floden São Francisco innan skymningen. Så fridfullt. Kolla in Svens bilder, en på himmel och en på flod.





Dagens kvällspromenad blev kortare, bara en sväng över till grannen. Sr. Geraldo hade varit och lånat ett gevär. Han måste skjuta en häst som blivit sjuk. Tillsammans lyckades vi lista ut hur man laddar och skjuter med geväret. Han ska skjuta hästen tidigt imorgon, nere vid floden, så blir den fiskmat och ligger inte kvar någonstans och luktar.

Medan han sysslar med det ska vi åka in till staden och handla mat och pingvinpilsner.

Loften om regn

Nu har vi vintertid. Det innebar for min del att jag vaknar klockan sex istallet for sju. Da kommer ljuset och de sma, skraniga papegojorna: Varlden vaknar. I dag med regntung himmel, kanhanda regnet kommer under formiddagen? Det har inte regnat pa over en manad, och litet fukt ar efterlangtat av manga. Inte av mig dock, eftersom det blir svarare att ta sig fram med alla djupa vattenpolar. Men, det ar ju bra for mina trad, forstas.

De senaste dagarna har jag kampat pa med att utrota hela civilisationer av termiter, vars roda hogar vaxer sig storre for varje dag som gar. De ar helt enkelt fantastiskt arbetssamma. Jag knatar kring med stora handskar och munskydd och en giftpump och sprutar ned ett rosa pulver i halen. Verkar inte gora sarskilt mycket verkan dock, nasta dag ar det en ny hog, ett nytt hal intill det jag sabbat.

Mellan mordraider och annat rojande laser jag Jorden de arvde av Bjorn af Kleen. Den handlar om den jordagande klassen i Sverige i dag: Morker, mina vanner. Det verkar som om Sverige inte ar ett modernt, demokratiskt land utan ett i grunden fortfarande feodalt rike. Lasvard, finns i pocket.

Sven sover fortfarande, vi vaxelverkar: Han nattugglar och jag gryningsspanar. Hade han varit vaken hade jag lagt upp en bild pa myrmarkerna. Jag har namligen givit bort min kamera/mobil, sa jag forlitar mig pa hans sa lange. Den kommer, jag lovar. Bilden alltsa.

Världen XXL och XXS

Igår tog min vän Flavinho med mig hem till sin äldsta dotters gudföräldrar - o compadre och a comadre. Vi skulle bland annat titta på litet skog compadren planterat på sin egendom. Förutom att odla snabbväxande eukalyptus och kanadensisk furu till träkolsproduktion har han också experimenterat med ädelträ, som mahogny och teak.


Compadrens mahognyskog. Träden är snart 4 år gamla. Varje träd är värt omkring 30.000 när det är dags att skörda om sisådär en 8-10 år.

Intressant att träffa människor som äger 31.000 hektar mark, och som planterat mahogny på 200 av dem. Det är så mycket att det inte går att tänka sig, men om man tänker att egendomen är 100 meter bred, så skulle den vara 310 mil lång, det vill säga en tredjedel av resvägen mellan Stockholm och Rio de Janeiro.

Vi åkte runt på ägorna i en stor silverfärgad Chevrolet, på röda lervägar, mellan träden, under vinrankor, bilen tog sig fram överallt. Sr. Darcy, som compadren heter, berättade om alla sina experiment med olika plantor. Roligt och inspirerande.

Comadren, som har ett namn som är omöjligt att komma ihåg om du inte sett det skrivet, har samtidigt ägnat sig åt trädgårdsarbete.


Man kan ha en big, big trädgård när man äger så mycket mark...

Tillbaka på Santa Rita, 26 hektar, blev allt plötsligt mycket lättare att överblicka. Gillar mina litet mindre perspektiv. Dessutom fick jag ju se mitt avokadogröna hus i dagsljus för första gången. Och lyckan var stor när jag såg att det var exakt den färgton jag ville ha som hamnat på väggarna. Det var svårt att avgöra, eftersom själva målningen skedde efter mörkrets inbrott.


Mitt fina, nymålade vattenhus som rymmer kök, badrum och redskapsbod.

Tre unga män kom vandrande via grannen och erbjöd sina tjänster. Vi förhandlade litet, och de kommer tillbaka på fredag och ska röja dikesrenarna på infartsvägen, gången ner till brunnen och öppna den nya entrén. Växtkraften är nästan övermäktig. På några ynka månader har intorkade ökenområden förvandlats till betesmark för giraffer med över tre meter högt gräs.

Ja, så i lust och vånda, passerar dagarna. I dag är jag nöjd över att inte behöva lämna min terass, ingen resa in till staden. Faktiskt första dagen sedan jag kom tillbaka.

Tillbaka

Santa Rita valkomnade oss. Jag hade befarat att jag skulle komma tillbaka till kaos och elande efter sex manader i exil. Men mitt hus var sa stadat och fint, och ograset hade visserligen tagit over, men inte varre an att det gick att acceptera. Viktigast av allt var att min sju rosor frodades. Och att fladdermossen inte tagit over huset. Och att lilla, fina hunden Prinsessan troget invantat min aterkomst. Nar vi anlande pa formiddagen i stekande sol kom hon hoppande i det hoga graset, som om jag bara varit borta over natten.

Jag hade ju tva vanner i sallskap med fran Sverige, Sven och Karin. Det kandes som en bra buffert. Och de har varit bra pa andra satt ocksa, med hackor och liar har framforallt Sven kastat sig over ograset. Sakta men sakert har tradgarden anyo tagit form.


Hundar, barn, brasileiros och tva gringos. Pa besok hos Sr Geraldo och Dona Cota pa andra sidan staketet.

Nu har Karin redan akt hem. Sven och jag befinner oss i Brasilia - UFO-modellen pa det brasilianska hoglandet. Litet skont att befinna sig i 2000-talet mellan varven...