Tid som krymper fort och sakta samtidigt

Just så är det för mig nu. Så litet tid kvar till nästa onsdag, så lång tid kvar till nästa onsdag. Så mycket att hinna med, så mycket väntan att uthärda.

I dag har jag träffat min narkosläkare. Tänk att jag har en egen. Han tyckte att jag var ett någorlunda friskt människoexemplar, och att jag inte behöver oroa mig. Det gör jag ju inte heller, men jag vill ju att det ska vara över, klart, färdigt.

Jag har ju alltid hellre hoppat utför stupet än klättrat lugnt och sansat. Hoppar man så vet man ju i alla fall hur det går. Snabba resultat. Klättrandet tar mycket längre tid, och därmed ökar riskerna.

Och ovanpå allt detta mörker.

Premiär

Nya utmaningar, nya förutsättningar, nya knän...

Jag är ganska stilla i mig inför allt, ingen märkbar oro. Faktiskt. Mer än att jag frågar mig: Hur ska det gå för mig? med snarare någon slags förtjust förväntan.

Såhär litet stillsamt och lugnt tänker jag börja. Välkommen att följa med mig på en lååång resa!