Något om kryckors användbarhet

Det bästa med livet är att det ständigt medför att man lär sig nya saker. I mitt ganska nypåkomna tillstånd har jag haft finfina möjligheter till reflektion och utvecklande av olika tankegångar. Såhär i juletid vill jag gärna dela med mig av dem.



Fem saker kryckor kan vara bra till

1. Dra för gardiner som hänger litet bakom möbler, funkar som en slags båtshake.

2. Plocka upp nedfallna klädespersedlar, funkar ungefär som ätpinnar.

3. Släcka takbelysning man glömt släcka innan man krypit till kojs, funkar som förlängda armen.

4. Mäta snödjupet innan man börjar försöka forcera vallarna, finkar som en mätsticka.

5. Som stöd rent allmänt på livets väg.



Om någon undrar om jag är litet uttråkad och understimulerad, kan jag bara bekräfta. Men det går framåt, även om det är litet för långsamt för min smak.

Morning after the party...

...eller snarare kvällen efter något. Jag är ganska snurrig faktiskt, möjligtvis beroende på diverse smärtlindring. Fär de flesta människor är kanske ett kirurgiskt ingrepp en bagatell, eller åtminstone av mindre betydelse, För mig har det varit betydligt större än jag kunna föreställa mig. Men nu är det gjort, och förändringen är omedelbar.

Vad jag lyckats sämre med är att sluta jobba. Kunde inte hålla mig ifrån att kolla på seminariet i riksdagen på webben. Och är glad att jag gjorde det, det var så bra. Det har varit så kul att arbeta med det! Nästan så att jag skulle vilja fortsätta...

Opp, opp, opp! Det där menade jag verkligen inte. Jag ska istället ägna mig åt tre säsonger av the Wire.

Tid som krymper fort och sakta samtidigt

Just så är det för mig nu. Så litet tid kvar till nästa onsdag, så lång tid kvar till nästa onsdag. Så mycket att hinna med, så mycket väntan att uthärda.

I dag har jag träffat min narkosläkare. Tänk att jag har en egen. Han tyckte att jag var ett någorlunda friskt människoexemplar, och att jag inte behöver oroa mig. Det gör jag ju inte heller, men jag vill ju att det ska vara över, klart, färdigt.

Jag har ju alltid hellre hoppat utför stupet än klättrat lugnt och sansat. Hoppar man så vet man ju i alla fall hur det går. Snabba resultat. Klättrandet tar mycket längre tid, och därmed ökar riskerna.

Och ovanpå allt detta mörker.

Premiär

Nya utmaningar, nya förutsättningar, nya knän...

Jag är ganska stilla i mig inför allt, ingen märkbar oro. Faktiskt. Mer än att jag frågar mig: Hur ska det gå för mig? med snarare någon slags förtjust förväntan.

Såhär litet stillsamt och lugnt tänker jag börja. Välkommen att följa med mig på en lååång resa!