Laegesbeskrivning

Nu är det över, jag studsar fram på två helt nya, fina knän i stål och plast. Var på slutbesiktning i förra veckan hos en mycket belåten doktor. Vi beklagade båda att jag inte hade några fler knän han kunde sätta kniven i. Jag är så jävla tacksam! Jag kan dansa och gå i skogen utan att all min energi går åt till att hantera ondskan. Allt är helt enkelt så mycket vackrare, på alla sätt.



I skrivande stund var planen att jag skulle vara tillbaka på Santa Rita. Det är jag inte. Jag sitter i köket på min ö iklädd täckväst och flistofflor medan nordanvinden piskar ask och lind. I och för sig inte så dumt det heller, erkänns.

Jag hade för mig att jag skulle söka ett permanent visum för att underlätta mitt brasilianska liv. För att detta skulle gå smidigt och lätt pröjsade jag en jurist för att han skulle bereda alla dokument och annat som jag skulle behöva.

Dröm då om min förvåning när jag uppsökte den brasilianska ambassaden med min fullmatade portfölj och möttes av beskedet att ett sådant visum ska sökas på arbetsmarknadsministeriet i Brasilia. Som tur var gick jag fortfarande med kryckor, annars hade jag glidit ner i det svarta hål som öppnade sig under mina fötter. Min dyra adovokat hade "missat" denna lilla detalj.

Av detta följer att jag inte kan återvända förrän i januari. Jag har redan utnyttjat de 180 dagar per år jag som turist kan vistas i Brasilien. Hej och hå!

Jag börjar sakta men säkert återfå mina mentala gåvor efter några veckor på morfin. Hoppas de snabbar på så jag kan hitta på vad jag ska göra medan jag väntar.

Just så. I lust och vånda...