Nya rutiner

Nytt liv innebär också att nya rutiner utvecklar sig av någon slags egen kraft. Vem visste för en kort tid sedan att mina morgonrutiner skulle inkludera att vandra över tunet och fösa ihop fallna löv? Varje dag? Eller att jag varje kväll innan jag kryper i säng lägger min genomsvettade klänning i blöt? Så att jag rutinmässigt kan tvätta upp den nästa morgon efter att jag sopat ihop löven...


Av detta bör förstås att livet börjar bli mer vardag än äventyr. Och det känns förvånansvärt bra. Jag har ju längtat efter att få komma hem, till mitt eget hus, och packa upp mina saker. Och nu är jag här, det är fortfarande mycket kvar att göra innan allt är fixat och klart. Men det går alldeles utmärkt att bo här.


JP kommer åkandes på sin röda motorcykel varje dag och kämpar på med att hålla undan ogräs och skadedjur.


Hunden Prinsessan har flyttat hit på permanent basis, vad det verkar. Liksom ankorna. De är ganska gulliga att se på, där de vankar fram med mamma anka i täten. Men när de kliver in i huset eller på någon av terrasserna och gör det ankor gör mest, det vill säga bajsar, är de inte riktigt lika roliga.


Vi = jag och min affärskompanjon Rosana, har haft en fruktbar planeringshelg under vilken vi fattat några viktiga och bra beslut. Förutom mahogny ska vi också producera pinga - brasilianskt brännvin gjort på sockerrör - av finaste kvalitet och odla - rosor!

Eu só gosto é de rosas, de rosas, de rosas!


Jag blir Rosenkvinnan på Santa Rita. Inte bara på Nämdö...

Ut och in

Sitter på sängkanten i mitt hyrda rum, i ett hus som stinker kattpiss, inne i staden Pirapora: Måtte detta vara min allra sista morgon i detta hus som gamarna vakar över!

Ännu en gång har jag packat mina väskor: Måtte detta vara den allra sista gången jag packar ner alla mina tillhörigheter på mycket, mycket länge!

Nu går flyttlasset ut till Santa Rita. Renoveringen och ombyggnaden är klar, mitt hus är beboeligt och två rum finns för att ta emot gäster. Självklart är det mycket kvar att fixa, men allt det stora som behöver yrkeskunnigt folk för att åtgärdas är klart.

Förra veckan rev vi ett litet hus som stod i vägen för utsikten från terrassen. Två starka herrar kastade sig över uppgiften med stockar och armeringsjärn. De mumlade något om att donnan inte riktigt visste vad hon gjorde: Riva ett nybyggt hus. Helkaklat, dessutom. Det gör man bara inte!

Nu ska JP och jag tillsammans försöka få fason på trädgården. På måndag ska vi plantera vattenmelon!

3G har kommit till regionen. Detta har för min del inneburit en snabbare uppkoppling. Men jag vet inte i skrivande stund hur detta kommer att funka ute på Santa Rita. Det kan komma att bli tyst och overksamt från min sida ett tag framöver.

Eller inte. Den som lever får se.

Fikarast

Det bõrjar dra ihop sig till avslut p& ombyggnadstiden. I dag vid fõrmiddagsfikat satt S. Everaldo, murarmãster Jurandí, murarassistenten Tutoca och jag i den djupa skuggan inne i det nyrenoverade kõket och drack hemgjord limonad.

Murarna har bott p& Santa Rita i snart tre veckor fõr att snabba p& arbetet. De gillar det som tusan: Laga mat p& vedspis, ren luft, att kunna g& ner till floden och fiska efter arbetsdagens slut. Nãstan som semester... Ãr riktigt avundsjuk p& dem.

N&, vi sitter dãr och pratar om ditt och datt nãr samtalet glider õver p& hur man bãst undviker att bli ihjãlkramad av en anakonda. Det gãller att se upp om den ãr ihopringlad. Ãr den det kan man oftast hãlsa hem, man ãr chanslõs. Men ligger den utstrãckt ãr det ingen fara, d& kan man till och med med fõrdel anvãnda den fõr att ta sig õver ett vattendrag. Goda r&d, eller hur? Hur m&nga hãnger med õver anakondasp&ngen?

Andra nya bekantskaper...

Kan inte låta bli att presentera den här lilla läckerbiten som kom spatserande på tunet utanför mitt hus. Andlöst satt jag och väntade på att den skulle ta vägen någonstans, vilket den också gjorde. Spännande!

Everaldo Ferrera da Silva

Här är han, Senhor Everaldo, mannen som är beredd att försvara mitt liv med sitt. Fantastiskt, eller hur? Dessutom är han den som med sitt kunnande och muskelkraft ska hjälpa mig att förvandla drömmen till verklighet. I alla fall den del som handlar om fruktträdgården.

Enligt rykten på bygden har han en gång i sitt liv försvarat sin familjs heder genom att ha tagit livet av en hel familj. Sant eller ej, folk uttalar hans namn med viss respekt, och inte många vågar bråka med honom. Han kommer ursprungligen från delstaten Pernambuco, och jag har ännu inte riktigt lyckats kartlägga hur han hamnat här i norra Minas Gerais. Det kommer jag förhoppningsvis att kunna lista ut med tiden.

Santa Ritas första ros

Små framsteg som sammantaget förhoppningsvis tar mig i mål. Två saker plågar mig just nu:

• Att jag ännu inte kan bo i mitt hus
• Att jag fortfarande inte har någon bil

Att det regnar något alldeles kopiöst, eller att katterna i grannskapet lönnmördas med giftkorvar spelar mindre roll...

Jag har länge velat presentera Senhor Everaldo, gemenligen kallad JP - Jagunsso Particular, min privata yrkesmördare. Men jag vill göra det med bilder, så det får anstå ett tag. Jag har inte lyckats komma ihåg kameran när vi träffats.

However så har veckans stora begivenhet bestått i inköp av en motorcykel till honom, så att han ska kunna ta sig till och från arbetet på Santa Rita. S. Everaldo är 74 år och analfabet. Han ska lära sig köra sin röda Honda på tre dagar. Måste säga att det är både beundransvärt och modigt.

Nå, vi kommer att bli kollegor i den nära förestående framtiden. Han ska lära mig allt om hur man utrotar myror, beskär fruktträd och buskar samt hur man murar. Det ser jag fram emot.