Värmen knäcker

Den silverfärgade fazendeirabilen på väg med lunch till dem som arbetar hårt med att rycka upp all oönskad växtlighet. Det blir ris, bönor, makaroner och kyckling. Extrem värme är minst lika hälsovådligt som extrem kyla. Man gör bäst att hålla sig i skuggan. Eller åka runt i en bil med luftkonditionering...

Dagens vinster bestod i att ytterligare ett papper i den byråkratiska processen är klart att lägga till

handlingarna. Räkna med totalt två timmars arbete per dokument, sammanlagt nästan tjugo, som behövs för att ägarskapet till marken ska vara helt legaliserat.

Ett besök på kommunens plantskola resulterade i 14 nya trädplantor att plantera. I ett projekt som miljöministeriet ansvarar för delar kommunerna i den här regionen ut gratis plantor av träd och buskar som är typiska för den biotop som kallas cerrado. Flertalet av dem riskerar att försvinna på grund av många års vettlös träkolsproduktion.
Leo, min 13-årige tillfällige assistent, har tagit på sig ansvaret att plantera träden om jag lovar att vattna fortsättningsvis.

Och det måste jag naturligtvis lova.

Det enda som stör, förutom att det faktiskt är FÖR varmt, är den här låååååångsamma uppkopplingen. Men jag är ju glad att det funkar, det är jag...

Min första dag som fazendeira

Vaknade strax innan väckarklockan ringde halv fem , mitt i mörka natten. Prick 6 bromsade jag in framför Seu Everaldos hus. Han var i alla fall vaken, vilket inte varken Seu Sérgio eller Dona Maria var. Men vid 7 satt alla i fazendeirabilen och vi kunde sätta kurs mot Santa Rita.

1,5 mil tar 35 minuter, maxfarten ligger på 40 km i timmen. Oftast är man ensam så att man kan göra anspråk på hela vägbanan där man försöker ta sig fram på så jämn mark som möjligt.

Jag lovade ju i förra inlägget att jag skulle bjuda på en fotonovell. Av detta blir det inget just i dag. Jag glömde helt enkelt att ta med mig kameran.

Sex döda fladdermöss, mer än halva trädgården upprensad, två rum tömda på insekter och termitskit. Och, inte minst, den försvunna vattenpumpen återfunnen i grannens vård. Ganska bra resultat första dagen på vad som väl ska bli resten av mitt liv, eller hur?

Nu ska det äntligen bli av!

Mina föresatser att skriva ofta har tyvärr kommit på skam. Men nu ska det äntligen och förhoppningsvis bli litet ordning på detta. Jag har skaffat mig en mobil uppkoppling. Den funkar. Sådär. Men i alla fall ibland.

Just nu, strax innan det skymmer, är livet som allra härligast: Solen är inte längre så förödande, temperaturen börjar bli behaglig, och tempot blir lägre. Jag har landat i Pirapora, Minas Gerais. Vi har faktiskt fått mycket ur händerna sedan i lördags när vi kom tillbaka från brölloppet i Salvador.

Mycket byråkrati kring min vistelse, mycket byråkrati kring fazenda Santa Rita, vår gemensamma egendom. Och, inte minst, anskaffning av arbetskraft för att städa upp efter växtexplosionen till följd av regnen. Jag trodde inte mina ögon när vi kom ut för första gången, man kunde knappt se huset för allt grönt som tillkommit sedan jag sist var där.

Imorgon ska det väck! Min dag börjar kl. 04.30. Klockan 05.00 ska jag hämta upp Seu Everaldo, vår handgångne yrkesmördare, och hans gäng i min fyrhjulsdriva silverpickup. Mina uppgifter är att fungera som chaufför, läskedrycksdistributör och fladdermusmördare -- 26 stycken bara i mitt sovrum. Jag är faktiskt rätt bra på slangbella.

Jag ska dokumentera allt, nästa inlägg blir alltså en fotonovell om livet och döden på den brasilianska landsbygden. Missa inte detta!